Välj en sida

Har vi blivit för kräsna? Förväntar vi oss för mycket av underhållning nuförtiden? Jag får ibland den känslan. I takt med att tillgången till spel, film och musik har blivit digital och ögonblicklig har många av oss blivit väldigt blasé. Vi påbörjar en ny Netflixserie, tittar en kort stund och hoppar sedan över till nästa.

När det kommer till spel tycker jag egentligen inte att vi konsumenter är för kräsna. Det finns trots allt rätt goda skäl att ha högt ställda förväntningar på en produkt som kostar runt 600 kr. Däremot funderar jag över om vi ger nya spel en ärlig chans.

Nu kan jag förstås bara prata för mig själv, men jag tror att vår samtids ständiga jakt på omedelbar tillfredsställelse även påverkar vårt förhållande till spel.

Om vi backar bandet till 90-talets början, till begynnelsen av mitt spelande, nötte jag samma spel om och om igen. Jag hade inte råd att köpa några nya och översåg med bristerna. I dag har jag hyllmeter med delvis avklarade titlar som egentligen förtjänar mer tid men som inte gav mig den där närmast euforiska känslan och därför hamnade i ”kanske senare”-högen. En hög som alltför ofta är en dom att aldrig bli rörda igen.

Jag ger helt enkelt inte spel en ärlig chans på samma sätt som jag gjorde förr, och det stör mig. Detta har jag gett mig tusan på att försöka förändra.

Sedan en tid tillbaka har jag gett mig in Assassin’s Creed Valhalla, ett gigantiskt spel som jag har som mål att verkligen ge en ärlig chans. För detta är ett roligt och välgjort spel i grunden.

Valhalla dras med samma problem som Origins och Odyssey; det är buggigt, har få minnesvärda karaktärer, ojämnt röstskådespeleri och för många meningslösa sidouppdrag. Eftersom jag fick det i present spelar jag det på basmodellen av PS4 vilket gör att det inte riktigt imponerar grafiskt heller. Själv hade jag valt att köpa Xbox One-versionen för att kunna dra nytta av HDR på min Xbox One X, men nu blev det inte så.

Samtidigt har Valhalla en rätt bra story, fantastiska miljöer jag vill stanna kvar i och ett överraskande bra soundtrack.

Huvudproblemet jag har med Ubisofts Assassin’s Creed-spel är att de är på tok för långa. De har bara blivit längre med åren. Det allra första (2007) var ungefär 15 timmar långt. Spolar vi fram till Assassin’s Creed IV: Black Flag hade längden ökat till 23 timmar, Origins ökade ytterligare lite till 30 och Odyssey till hela 42 timmar.

Valhalla är över 50 timmar långt för den som bara fokuserar på huvudberättelsen (betydligt längre om man även vill kamma igenom alla sidouppdrag). Allt enligt Howlongtobeat. Det är jämförbart med The Witcher III.

Med detta sagt: Assassin’s Creed Valhalla förtjänar att spelas, så det är vad jag tänker göra under de kommande veckorna. Förhoppningsvis lyckas jag hålla i ett bra tag nu utan att snegla på en massa andra spel. Little Nightmares II släpps trots allt först den 11 februari.

Tonen i Valhalla är bitvis lättsam.
(Visited 78 times, 1 visits today)