Även om jag bara spelar och skriver om spel för mitt eget höga nöjes skull känner jag ibland en press att ta mig an en del ”måste”-spel.
Året har bjudit på några sådana titlar. Cyberpunk 2077 är ett sådant. Jag hade på känn att det inte riktigt skulle vara min kopp te. Ett action-RPG i en öppen värld är en sällsynt dålig kombo för min del, men jag gillade det trots allt (recension här). Call of the Sea är en liten Game Pass-pärla som släpptes bara dagar före Cyberpunk. En speciell upplevelse, om än väldigt, väldigt långsamt (recension kommer när tid finns).
I somras släpptes The Last of Us Part II, ett spel jag hade sett fram emot något enormt, men även när jag höll på att ge upp på det kände jag mig tvungen att fortsätta. Jag ville ta mig igenom det och skriva en fet recension.
Nu, med knappt två veckor kvar av året, känner jag att jag kan släppa pressen och bara spela det jag vill. Inga måsten kvar. Vilket betyder att det som kommer snurra i min Xbox One X under jul- och nyårshelgerna förmodligen är Forza Horizon 4, Ori and the Will of the Wisps och Yooka-Laylee and the Impossible Lair. Tre fantastiska spel.
Jag forstar att jag inte ar ensam om detta problem, och for min del ar det inget nytt. Skulle gissa att jag inte klarat ut mer an 3-4 spel i hela mitt liv. Det som stor mig med detta ar att jag vet att jag gar miste om en hel jakla kulturskatt, och egentligen ar jag ju en person som fardigstaller saker. Laser arligen massor av bocker, ser TV-serier, filmer och sa vidare. Dessutom TYCKER jag om att spela.