Den nya generationen är här. Xbox Series S och X släpptes den 10 november och PlayStation 5 rullar ut i de sista regionerna den 19 november. Vi vinkar, åtminstone teoretiskt sett, adjö till den nuvarande konsolgenerationen, även om gränsen egentligen inte alls är så skarp.

I slutet av förra året summerade jag 2010-talet, som spann över två olika generationer. Nu har det blivit dags att summera hela denna generation, alltså åren 2013-2020. Det är i hög grad samma period, men för att listan inte ska bli i stort sett identisk väljer jag att enbart fokusera på PlayStation 4 och Xbox One. Det är ändå de plattformar jag spelat absolut mest på.

Att göra sådana här listor är nästan hopplöst svårt. Det är naturligtvis en fråga om tycke och smak, det begriper alla, men det blir också knepigare av att vårt förhållande till spel förändras över tid. Vi kan ha väldigt fina minnen av ett tio år gammalt spel, men om vi går tillbaka och spelar om det är det inte alls säkert att det håller.

Så hur ska vi då se på det? Platsar det på en topplista utifrån hur det var då eller ska det exkluderas på grund av hur det känns nu? Nedanstående tio i topp-lista är ett försök att sammanfatta generationen för min egen del. Den hade kunnat se ut på minst fyra andra sätt, så det kommer en liten ”glöm inte oss”-lista på slutet. Det är nämligen nästan omöjligt att sammanfatta en hel generation med bara tio spel. Kanske just därför måste det göras.

Jag har valt att inte inkludera flera remastersamlingar/återutgivningar som hade kunnat platsa här.

10. Rise of the Tomb Raider (multi)
I den andra delen av Crystal Dynamics reboottrilogi tog sig Lara Croft från Syrien till Sibirien i jakt på en förlorad stad. Spelet står i lika delar på tre ben: utforskning, överlevnad och strid. Just utforskningen är spelets styrka, miljöerna är nämligen både stora och spännande att upptäcka och belöningarna många. Sällan har gamla frusna sovjetbaser varit så vackra (recension).

09. What Remains of Edith Finch (multi)
Uppslukande. Det är svårt att beskriva detta spel på något annat sätt. Det tar oss på en resa i en sagoliknande värld som samtidigt har så mycket realism. I ett några timmar långt sökande efter vad som hände med familjen Finch möts vi av tragedier, men mitt i allt elände finns det på något sätt även en stor tillfredsställelse.

08. Tearaway Unfolded (PS4)
Tearaway var det perfekta exemplet på vad fantasi allena kan göra för ett spel. I denna uppdaterade version av PS Vita-äventyret utnyttjas alla funktioner i handkontrollen utan att kännas krystade eller påtvingade. Det är inte riktigt lika magiskt som originalet, mycket tack vare frånvaron av Vitans intima kamera, men Tearaway Unfolded är fortfarande är ett av de spel som fått mig att le mest under förra generationen (recension).

07. Sonic Mania Plus (multi)
Det krävdes att fansen grep in för att vi skulle få ett riktigt bra Sonic-spel i 2D igen. Sonic Mania var både en kärleksförklaring och ett nytt spel. I uppgraderingen Sonic Mania Plus får vi sällskap av ett par nya karaktärer, och även om de inte känns essentiella för upplevelsen tillför de definitivt ett mervärde som gör spelet värt att köra igenom igen (recension).

06. Detroit: Become Human (PS4)
Många spel försöker spela på våra känslor och göra oss känslosamma och berörda. Ytterst få lyckas, och det beror inte på att jag är en kallhamrad människa (snarare tvärtom) utan på att manus, karaktärer och dialog är så kantiga. Så är det inte i Detroit: Become Human, där karaktärerna inte ens behöver vara mänskliga för att jag ska bli berörd. Några av denna generations starkaste ögonblick återfinns här (reflektion).

05. Inside (multi)
Playdead följde upp Limbo med ett spel som är väldigt likt men samtidigt något helt eget. Inside liknar ingenting annat på marknaden. Det är subtilt, tyst, nästan blygt, men lyckas ändå förmedla oerhört starka känslor. Sällan har det varit så obehagligt att dö i ett spel.

04. Yooka-Laylee and the Impossible Lair (multi)
Yooka-Laylee var ett halvdant 3D-plattformsspel med 90-talskänsla. Uppföljaren är en tvådimensionell pärla med perfekt kontroll, utmärkt bandesign, en fantastisk hubbvärld och ett svängigt soundtrack jag aldrig ledsnar på. Det fick en anonym release och har ignorerats av de flesta, men förtjänar verkligen att upptäckas av fler (recension).

03. Rayman Legends (multi)
Ubisofts färgglada mästerverk utvecklades med Wii U:s tryckkänsliga skärm i åtanke, men det fungerar lika bra på Xbox One och PS4. Kontrollen, flytet, bossarna, film- och musikreferenserna, allt blandat i en enda stor skål med gottgott. Få spel definierar oförfalskad spelglädje som Rayman Legends. Det är fullkomligt omöjligt att ha tråkigt här.

02. Forza Horizon 4 (PC, Xbox One)
Det fanns en tid när racingspel var lika viktiga för en spelkonsol som plattforms- och äventyrsgenren. Så är det inte längre, men Microsoft har ändå fortsatt att satsa på Forza-serien. Forza Horizon 4 är Playgrounds bästa spel hittills och så nära racingperfektion det går att komma. Om man bara blundar för det ganska uttjatade festivaltemat finns det väldigt lite att klaga på här (recension).

01. The Witcher III: Wild Hunt
(multi)
Det tog tid för mig att komma in i CD Projekt Reds mastodontäventyr. Det är egentligen för stort och krävande för min smak. På andra försöket lossnade det dock, och även om jag aldrig kommer uppleva allt som finns att uppleva här eller klara alla utmaningar är The Witcher III så pass imponerande i alla delar att det inte kan finnas något annat spel på förstaplatsen.

GLÖM INTE OSS…

Shadow of the Tomb Raider – Den tredje delen i trilogin var inte den bästa, men definitivt ett väldigt imponerande och välgjort äventyr med bättre strider och galet snygg grafik (recension).

Resident Evil 2 – Det är så här en remake ska se ut. Se och lär, alla (recension).

Uncharted 4: A Thief’s End – En värdig avslutning på alla tänkbara sätt (recension).

Ori and the Blind Forest – Nästan poetiskt vackert, men också galet utmanande.

Horizon Zero Dawn – Majestätiskt och storslaget som få andra spel denna generation. Aloy är lätt att tycka om, och världen Guerrilla skapat oerhört vacker.

Gears 5 – Efter Gears of War 4, som kändes som en välgjord men ganska trött upprepning av samma formel, kom Gears 5 och tog serien in på en delvis ny stig. Med gott resultat.

Control – Remedy har inte lyckats överträffa Alan Wake i stämning, narrativ och karaktärsgalleri än. Men Control är deras bästa actionrökare hittills med galet underhållande strider och miljöer som kollapsar runt omkring en (recension).

(Visited 136 times, 1 visits today)