Välj en sida

Under ett synnerligen mörkt och dystert år som 2020 behöver vi ljus och glädje. Sackboy: A Big Adventure lovar att förmedla lite av den varan. Men räcker det hela vägen in i mål?

Stil- och spelmässigt känns det som en blandning av Tearaway, Super Mario 3D World och Yoshi’s Woolly World. Vilket betyder att det är ett oerhört charmigt, mysigt och välkomnande spel som Sumo Sheffield har gett oss.

Influenserna åsido har Sackboy även en egen identitet. Arvet efter Little Big Planet är på intet vis glömt, men detta är en annan sorts spel än tidigare LBP. Sackboy: A Big Adventure är i akt och mening ett klassiskt 3D-plattformsspel. Det återuppfinner inte genren på något sätt, knappt ens vidareutvecklar den, utan följer mallen tämligen strikt. I allt från den förutsägbara berättelsen till plattformshindren och bossarna känner vi igen oss.

Vi hoppar och springer längs vackra banor som ser ut att vara hoplappade av papper och garn, skuttar på eller förbi utplacerade fiender, går balansgång och samlar massor av små klot. Det finns också gömda sfärer på varje bana som man behöver hitta för att komma vidare i spelet, så precis som i de flesta plattformsspel krävs det att man återvänder till gamla banor för att samla det sista.

Sackboy utvecklar nya förmågor längs resans gång, och det är välkommet eftersom han känns ganska begränsad till en början. Fienderna är däremot ganska tråkiga och förutsägbara hela vägen, och kvaliteten på bossfajterna varierar.

Sackboy är den sorts spel jag längtat efter hela detta dystra år. Men trots att det är trevligt och behagligt i stort sett hela tiden kommer jag inte ifrån känslan att pricken över i:et saknas. Det finns ingen bana, fiende eller detalj längs resans gång som får mig att le så där fånigt som jag gjort när jag spelat Rayman Legends och Super Mario 3D World.

Framför allt saknar Sackboy utmaning. Det blir sällan särskilt svårt, större delen av spelet går att springa igenom på första försöket, och hade det inte varit för att kontrollens små klumpigheter orsakade några onödiga dödsfall längs vägen hade jag kanske också gjort det.

Kontrollen har nämligen sina problem. Den känns inte så precis som vi är vana vid i plattformsspel. Detta är sällan ett problem eftersom precisionshoppen ofta inte är särskilt krävande, men jag hade föredragit en något tajtare kontroll för att slippa känslan av att inte alltid ha full koll på min garnpojke.

Detta är således inte spelet man plockar fram för att verkligen utmana sig själv, som Yooka-Laylee and the Impossible Lair. Därmed inte sagt att det saknar underhållningsvärde. Tvärtom hade jag roligt med Sackboy nästan hela tiden. Det är ett genuint trevligt spel proppat med charm och glädje som erbjuder en stunds ljus och glädje i vintermörkret. Det är välgjort i alla delar, men också en smula försiktigare än vad jag hade hoppats på. Banorna är egentligen ganska varierade, men stilen är så snarlik att den ena banan ofta känns som en fortsättning på den förra.

Sackboy: A Big Adventure kommer inte toppa några försäljningslistor. Det har faktiskt inte ens recenserats av alla större spelsajter, trots att det är ett lanseringsspel till PS5. Tyvärr säger det lite grand om plattformsspelens sjunkande betydelse i en förändrad bransch.

För mig är plattformsgenren alltjämt oumbärlig, och när vi under denna årstid får chansen att fly mörkret för några timmar tar jag den utan att tveka.

+ Hög charmfaktor
+ Klassiskt i positiv bemärkelse
+ Trallvänligt soundtrack,
inklusive musik från världsartister!

– Inte särskilt utmanande 
– Håller sig lite väl strikt till mallen
– Banorna ser ungefär likadana ut

SLUTOMDÖME: Ett genommysigt plattformsäventyr som borde ha vågat lite mer.

Betyg: 8/10

Format: PS4 (testat), PS5

(Visited 297 times, 1 visits today)