I en intressant intervju i spelbibeln Edge (citerad i Gamesradar) återberättar Peter Moore, tidigare chef för Sega of America, historien om Dreamcasts död.

Den innehåller egentligen inga nyheter för den som är bekant med hur Segas beslut att lägga ned konsoltillverkningen gick till, men den ledde till en diskussion på NeoGAF om orsakerna till Dreamcasts vilket gjorde att jag kände att jag behöver rota i det förflutna än en gång.

Moore lyfter fram vad han betraktar som Sonys FUD-strategi:

In retrospect you can probably say [third-party developers] were a little reticent to throw multi-year development investment into the Dreamcast. It had been successfully positioned, I think, from my friends at Sony as a transitional platform, and what both SCEA and SCEE were able to do was say, ‘Yeah, you might buy a Dreamcast, but the moment the PS2 comes out you know you’re gonna move to that’. PlayStation did a brilliant job of FUD-ing Sega and Dreamcast: Fear, Uncertainty, and Doubt. The gamer loved it and still loves his or her Dreamcast, but the positioning of the PS2 – things like the Emotion Engine – they did what Sony do really well: they drove hard, and they’ve done that with just about every iteration of PlayStation since.

Sonys plan var alltså att utmåla Dreamcast som i bästa fall ett tillfälligt tidsfördriv i väntan på den ”riktiga” next-gen-konsolen PlayStation 2. Rädsla, Osäkerhet och Tvivel var vad Sony ville att både utvecklare och spelare skulle känna inför Dreamcast.

Sådana känslor var om sanningen ska fram inte helt omotiverade. Det fanns god grund för både spelutvecklare och konsumenter att vara en smula skeptiska. Sega hade misslyckats med att förlänga livet på Mega Drive med två tillbehör, först Mega-CD och sedan 32X, för att därefter misslyckas igen med Saturn, som blev totalt överkörd av både PlayStation och Nintendo 64 på alla marknader (även om den gjorde hyggligt ifrån sig i Japan).

Att Dreamcast var en heltigenom bättre och mer genomtänkt produkt än Saturn med massor av bra spel på gång var förvisso sant, men det var svårt för Sega att bryta igenom väggen av skepsis, en vägg de själva låtit bygga upp. Känslan av att Sega tillhörde det förgångna och Sony framtiden var svår att skaka av sig för många.

Med privilegiet att veta hur spelbranschen kom att utvecklas kan vi i dag se att det åtminstone i viss mån var sant att Sega stod för det gamla och Sony för det nya. Dreamcast matades med arkadtitlar som var roliga men korta upplevelser som intresserade ganska få runt millennieskiftet. Handkontrollen tycktes byggd i första hand för 2D-spel med sin avsaknad av en andra styrspak, trots att ett tredimensionellt plattformsspel som Sonic Adventure och ett fightingspel som Power Stone var lanseringstitlar.

På andra områden var Sega däremot pionjärer. Dreamcast blev den första spelkonsolen som på allvar erbjöd onlinespel utan tillbehör. Allt du behövde var ett abonnemang och ett telejack. Det är svårt att beskriva i dag, när vi är konstant uppkopplade utan att ens tänka på det, hur stort detta var för 20 år sedan. Det var kort sagt jättespännande att ringa upp med konsolens modem och kliva ut i en onlinevärld. Även om det hände att uppkopplingen bröts då och då och man fick försöka igen. Phantasy Star Online, som släpptes 2001, var oerhört mäktigt. Det var en glimt av framtiden.

Intresset för att stöta och blöta varför Dreamcast, vars eftermäle har blivit att den förtjänade så mycket bättre, inte lyckades är fortsatt stort. Därav alla återkommande trådar i ämnet på allehanda spelforum. Tanken på ”om bara…” är lockande. Om bara Dreamcast hade fått ett starkt år 2000. Om bara Shenmue hade blivit en riktig konsolsäljare. Om bara Sega haft en större stridskassa. Om bara…

Om Dreamcast hade blivit en tillräcklig framgång för att Sega skulle haft råd att hänga kvar som konsolutvecklare, hade de haft en plats på marknaden även framöver? Jag tror det. Nintendo har nämligen lyckats bli framgångsrika på sina egna villkor utan att tävla med Sony och Microsoft i vare sig prestanda eller onlinefunktionalitet. Både Wii och Switch blev framgångar för att Nintendo lyckades locka med något eget som slog an hos en bred publik.

Dreamcast var inte för alla, det förstår jag också. Men som Matt Kamen på The Wired konstaterar är det inte minst Dreamcasts ”weirdness” som gör den attraktiv. Här finns verkligen allt konstigt du kan tänka dig, inte minst manifesterat i alla knasiga tillbehör.

Vad sägs om ett fiskespö till Sega Bass Fishing? Eller en mikrofon för att prata med fisken i Seaman? Eller, min favorit, två maracas för att skaka i takt i mästerliga Samba de Amigo? Apan Amigo må se ut som om han använder psykedeliska droger, i synnerhet när man lyckas bra och han skiner upp i ett brett leende, men det är ett väldigt roligt spel.

Dreamcast var skapad för att underhålla hela familjen. Det är tydligt när man ser på Segas pipeline av både spel och tillbehör, varav många aldrig lanserades utanför Japan. Vid sidan om klassiska arkad-, racing- och äventyrsspel fanns även musikspel, rörelsekänsligt spelande, karaoke och en webbkamera vars funktioner aldrig kom att användas i några spel eftersom ljuset över konsolen släcktes så tidigt.

Förutom udda titlar fanns förstås också de stora AAA-spelen för den breda massan, som Sonic Adventure, Resident Evil Code: Veronica, Headhunter, Skies of Arcadia, Grandia II, Metropolis Street Racer och Alone on the Dark: The New Nightmare. Men hur bra dessa spel än var, räckte de inte till när PS2 började synas vid horisonten. Rädsla, osäkerhet och tvivel fick många att välja det ”trygga” alternativet, konsolen alla på förhand visste skulle bli framgångsrik och långsiktigt hållbar.

När Sega fattade beslutet att lägga ned Dreamcast menade många speljournalister att det skulle gagna alla spelare då Segas varumärken nu skulle släppas till alla format. I realiteten kom Sega emellertid aldrig att bli sig likt igen, och spelbranschen som helhet blev lite fattigare.

För mer om Dreamcasts korta men intensiva liv, läs även:
Konsoler som förtjänade bättre: Dreamcast