Välj en sida

Spelet som fick mig att köpa en Xbox One är del två i den nya Tomb Raider-trilogin. Hur står sig Rise of the Tomb Raider fem år senare?

Tomb Raider är en milstolpe i TV-spelshistorien. Spelet släpptes faktiskt först till Sega Saturn men kom med tiden att förknippas med PlayStation eftersom uppföljarna bara kom till Sonys format.

Genom åren har det radats upp uppföljare med Lara Croft i huvudrollen till en rad olika konsoler och med minst sagt varierat resultat. När Crystal Dynamics beslöt att göra en komplett omstart av serien växte nyfikenheten på Tomb Raider igen.

Det första spelet i den nya trilogin blev en fantastisk framgång. Personligen gillade jag det för vad det var, men det kändes aldrig som ett riktigt Tomb Raider. Det gjorde däremot uppföljaren Rise of the Tomb Raider.

När jag startar om spelet har det gått något år sedan sist. Känslan är hemtam. Rise of the Tomb Raider är fortfarande ett snyggt spel, och med HDR-uppdateringen ser det bättre ut än någonsin. Men efter att ha spelat tekniska mästerverk som Uncharted 4, The Last of Us Part II och i viss mån även Gears 5 måste sägas att Rise inte lyckas imponera i dag som det gjorde 2015. Vilket förstås är rätt naturligt.

Art designen håller däremot fortfarande riktigt bra, kontrollen är lika tajt som tidigare och miljöerna överlag är intressanta och spännande att utforska.

Kallt och mörkt. Livet som gravplundrare är ingen dans på rosor.

Rise of the Tomb Raider står på tre ben; strid, utforskning och överlevnad. Även om det är buskul att pricka mänskliga fiender med pilbåge på tryggt avstånd är det framför allt utforskningen och överlevnaden i stränga miljöer som jag föll för mest. Genom att utforska såväl grottor som gravar (som oftast inte alls är gravar per se) går det att uppgradera Laras förmågor. Belöningen är oftast mödan värd.

Jag gillar fortfarande upplägget skarpt. Nu när vi vet vad som förbättrades i trilogins tredje del, främst striderna, känns förstås vissa delar lite förlegade. Däremot är det minst lika roligt i dag att leka med olika sorters pilar på fienderna. Giftpilar och exploderande pilar är buskul att använda.

Menysystemet känns också hyggligt modernt. Hubbvärlden imponerar kanske inte riktigt på mig som den gjorde 2015, men den är fortfarande lika funktionell.

Striderna är bäst i smyg-läge. Dessa utvecklades mycket i det tredje spelet.

Jag har överlag rätt lite att klaga på här. Striderna är fortfarande för många och ofta för hektiska för att kontrollen ska hänga med, vilket leder till onödiga dödsfall.

Grafiken har åldrats men håller fortfarande hög kvalitet. Berättelsen får inga utmärkelser av mig i dag heller. Men överlag är Rise of the Tomb Raider fortfarande ett riktigt bra spel som ger den där härliga äventyrskänslan i magen. Det är även fem år senare det bäst avvägda av spelen i den nya trilogin.

Betyg då: 8/10
Betyg fem år senare: 8/10

(Visited 74 times, 1 visits today)