Om någon frågar vilken konsol jag anser är den bästa genom tiderna svarar min hjärna Xbox 360 men mitt hjärta alltid Dreamcast. Spelupplevelser som Shenmue, Phantasy Star Online, Jet Set Radio, Metropolis Street Racer och Samba de Amigo står ut som de bästa någonsin i mitt spelande liv. Och detta under bara två år på marknaden i väst.
Det fanns en känsla av att vad som helst var möjligt när Sega öppnade upp för onlinespel på konsol och lanserade både rörelsekänsliga kontroller och i Japan även ett karaoketillbehör och en webbkamera. Segas dröm gick som bekant i kras, men deras visioner levde vidare på både PlayStation och Xbox.
Mest nostalgi känner jag emellertid för Mega Drive. Det var den konsolen som fick mig att bli intresserad av spel. Det var till den jag köpte mitt första spel för egna pengar. Det var där i början av 90-talet allt började.
För en spelsamlare som är intresserad av många olika format är det lätt att bli en smula schizofren i sitt samlande. Det blir ofta spridda skurar när jag lägger beställningar på Ebay. Varken hackat eller malet. Det är inte ovanligt att jag köper spel till tre format eller fler per gång.
Jag bloggade tidigare att jag beslutat fokusera på Gamecube, men så blev det aldrig. Ett skäl till det har jag berört tidigare: priserna på gamla spel skenar, och det gäller inte minst dem till Gamecube. Jag vet inte riktigt varför, om det är så enkelt att Nintendos lilla kub blivit omåttligt populär i samlarkretsar på sistone eller vad det kan bero på, men prisutvecklingen är tydlig. Det gör det svårare att motivera inköp om man inte är ett die hard-fan av just den konsolen, vilket jag inte är (även om jag gillar den).
Så jag vänder mig till format som ligger mig närmare om hjärtat: Dreamcast och Mega Drive. Målet att nå en komplett europeisk Dreamcastsamling kvarstår, men nu kompletterar jag det målet. Jag har på allvar börjat samla spel till Segas 16-bitskonsol. Det kommer ske långsamt, men jag räknar med att det tar fart under andra halvan av nästa år.
Något slutmål för samlandet har jag egentligen inte, jag siktar exempelvis inte på en komplett PAL-samling. Men som vanligt är devisen: ju fler desto roligare.
Det som slår mig när jag nu börjat skanna av spelutbudet är variationen av titlar och hur många som aldrig fick en uppföljare. På denna tid var spelutveckling inte alls lika kostsam vilket gjorde att utgivare vågade ta risker som få gör i dag. Därför hittar vi en hel del titlar som inte kan beskrivas som annat än udda.
Vad sägs om Marko’s Magic Football – ett äventyrsspel med en huvudkaraktär som dödar fiender och tar sig framåt i världen med hjälp av en fotboll? Eller Boogerman, som samlar vaskrensare samtidigt som han kastar snorkråkor på fienderna (berättelsen är ungefär så skruvad som väntat). Det görs helt enkelt inte sådana här sorts spel längre. På gott och ont, kanske.
