Jag inleder härmed en liten tillbakablicksserie som jag kallar ”Fem år senare”. Spel åldras olika bra, och vanligtvis brukar fem år vara en ganska bra tidsrymd för att återuppleva ett spel.
Zombi U var ett lanseringsspel till Wii U. Dess fans sade att det var helt omöjligt att spela det utan den skärmförsedda Gamepaden, men tre år senare släppte ändå Ubisoft en konvertering till Xbox One och PS4 som jag gav betyget 7/10. Hur står den sig i dag?
Zombi var aldrig ett vackert spel. Att starta Zombi (eller Zombi U, beroende på vilken konsol du spelar det på) i dag känns lite som att kliva in i en tidsmaskin. Spelet ser verkligen daterat ut, och om sanningen ska fram (och det ska den) gjorde det det redan när det först släpptes 2012. Det fick endast en ytterst marginell ansiktslyftning till Sonys och Microsofts konsoler 2015.
Bristerna som var uppenbara då är minst lika tydliga i dag. Framför allt gäller det striderna, som verkligen är erbarmligt enahanda. Visserligen finns här både vapen och minor, men ammunitionen är strikt begränsad och zombierna klarar dessvärre flera skott såvida man inte lyckas sätta den rätt i pannan på dem (inte ens det räcker alltid). Tryggast är därför att använda det cricketracket som spelaren beväpnas med direkt i inledningen.
Zombi blev aldrig det spel som Ubisoft gav sken av att det skulle vara när de släppte trailers för det. Inte ens i närheten. Men betyder det att det har åldrats särskilt illa? Inte nödvändigtvis, faktiskt. Grundstommen här är visserligen simpel men fungerar fortfarande.
Det som förvånar mig lite är att Zombi trots alla brister fortfarande lyckas engagera mig. Det tar inte så många minuter förrän jag sitter där igen fullt investerad i uppgiften att gneta mig fram genom dåligt upplysta och lågupplösta korridorer och gator i det förfallna London.
Jag tror att det är atmosfären och miljöerna som är den vinnande faktorn här. Grafik åldras oundvikligen, men atmosfär är något mer bestående över tid. Det gör att Zombi fortfarande sju efter Wii U-releasen och fem år sedan konverteringen till PS4 och Xbox One är både spelbart och tämligen underhållande.
Mörkret är direkt påträngande, ljudet får kallsvetten att komma krypande och vetskapen om att karaktären bara har ett liv (s.k. permadeath) gör att man aldrig någonsin kan slappna av. Det är en rätt bra ingrediens i ett skräckspel.
Betyg då: 7/10
Betyg fem år senare: 7/10