Välj en sida

Spel är inte det enda underhållningsmediet som kan engagera oss. Böcker, långfilmer, konserter, serier och annan kultur har naturligtvis samma potential. Det som särskiljer spelen från övriga underhållningsformer är dess interaktivitet. Därigenom kan spel skapa ett engagemang hos spelaren som ingen annan underhållningsform. Spel kan faktiskt göra oss lite för engagerade.

Vi är nog många som har upplevt att ett spel, just där och då, blivit något mer än bara en form av rekreation och förströelse. Att det har känts viktigt på riktigt.

Min relation till två specifika spel/spelserier har fått den betydelsen för att sedan tappa den. Det är Shenmue och The Last of Us.

Shenmue var ett fantastiskt spel som tog mig fullständigt med storm när det släpptes till Dreamcast 1999. Uppföljaren var ännu bättre, och faktum är att båda spelen håller än i dag trots att två decennier av utveckling skett sedan Yu Suzukis epos nådde spelarna (läs min recension av nyutgivningen av Shenmue och Shenmue II här).

De flesta, inklusive undertecknad, hade gett upp hoppet om att någonsin få se en tredje del. Men så drogs Kickstarterkampanjen igång sommaren 2015 och efter flera förseningar släpptes äntligen Shenmue III i november 2019 (recenserat här). Nästan exakt 20 år efter det första spelet.

Det vi fick var i hög grad en nostalgisk resa i modern kostym, vilket var vad fansen efterfrågat, men Shenmue III var också en besvikelse på flera plan. Framför allt togs berättelsen knappt framåt alls, något som är smått häpnadsväckande.

När Yu Suzuki fick denna unika möjlighet att fortsätta sin berättelse borde han, kan man tycka, ha tagit chansen att knuffa berättelsen ett rejält steg framåt. I stället lade han tiden på att bygga en massa minispel.

När jag nu snart ett år senare ser tillbaka på hela resan, från Kickstartern 2015 som jag stöttade med 300 dollar, till premiären i november och köpet av två olika limited edition-utgåvor kan jag inte känna mig annat än lite snopen. Seriens framtid är nämligen lika oklar i dag som innan Shenmue III utannonserades. Vi har ingen aning om vi får någon fortsättning. Detta kombinerat med faktumet att jag kastat en hel del pengar, närmare 5 000 kr, på ett spel som knappt tog berättelsen framåt gör att jag kan känna en viss bitterhet.

Nästa exempel heter The Last of Us Part II.

Jag älskade det första spelet till PlayStation 3 och stod ut med den vedervärdiga DualShock 3-kontrollen bara för detta spels skull. Sedan kom det även till PS4 som en remaster. The Last of Us var något så ovanligt som ett välberättat postapokalyptiskt äventyr med en man och en ung tjej i huvudrollerna. Realistiskt. Äkta. Inget kändes överflödigt. Inget var feltajmat eller tokigt. Narrativt bröt det ny mark i en bransch som fastnat i endimensionella karaktärer och svartvit presentation där det sällan finns gråzoner mellan godhet och ondska.

The Last of Us var ett fantastiskt spel som inte krävde en uppföljare. Naughty Dog gav sig ändå in i en sådan, och när den slutligen offentliggjordes var jag både förväntansfull och tveksam. En dålig uppföljare kan påverka upplevelsen av originalet på ett negativt sätt. Men jag litade på Naughty Dog. Inte minst i Uncharted-serien hade de visat att de både respekterar karaktärerna och behärskar den utmaning som en uppföljare till ett populärt spel alltid innebär. Vis av erfarenhet efter att ha missat den i dag ohyggligt dyra Post-Pandemic Edition av The Last of Us förbokade jag nu både Collector’s och Special Edition-utgåvorna så snart det gick. Inalles 3 000 kronor.

Våren 2020 kom läckorna som kom att sänka mina förhoppningar om The Last of Us Part II. Den 19 juni var det så dags, och dessvärre stegrades min besvikelse för varje timme jag spelade. I min recension beskrev jag det som en ”unikt schizofren upplevelse”. Jag konstaterade att det var ”så vackert, så kompetent, så tekniskt imponerande och samtidigt så narrativt ologiskt och äcklande, utdraget till bristningsgränsen och fullt av karaktärer jag inte lyckas knyta några känslomässiga band till.”

Naughty Dogs val att berätta en tudelad historia mellan två protagonister som också är varandras antagonister var förvisso modigt, men det resulterade i ett spel som lekte med spelarens känslor på ett ganska manipulativt sätt. The Last of Us Part II är ett spel jag aldrig vill röra igen, och dessvärre har det även stänkt ned det första spelet som jag hållit så högt.

Det är farligt att bli alltför emotionellt engagerad i ett spel. Att följa upp ett fantastiskt spel är svårt, det begriper jag. Men vi fans gör det heller inte bättre genom att stegra förväntningarna under åren fram till premiären. Antagligen är detta oundvikligt, det är nämligen svårt att förbli neutral när en uppföljare till våra favoritspel utannonseras.

Jag kommer dock vara ytterst försiktig med att både stödja spel via Kickstarter och förboka dyra samlarutgåvor framöver. Detta har såväl Shenmue III som The Last of Us Part II lärt mig den hårda vägen.

Tidigare bloggat:
Låt oss prata om The Last of Us 2…
Shenmue blir aldrig vad det var
Shenmue III blev inte vad jag hoppats på

(Visited 63 times, 1 visits today)