Sällan har vi spelare varit så lätta att tillfredsställa. Det räcker att utgivarna släpper nya versioner av gamla spel för att vi ska hoppa högt av glädje. När det görs så bra som Capcom gjorde med Resident Evil 2 i fjol, är jag med på tåget. Med Resident Evil 3 hade de dock lite för bråttom.

Resident Evil var inte först i survival horror-genren, men det var Capcoms spel som kom att bli genredefinierande. Uppföljarna avlöste sedan varandra. I vårt moderna tidevarv av remakes har vi nu kommit till den tredje delen.

Resident Evil 3: Nemesis utspelas före och parallellt med Resident Evil 2.  I det förra spelet hade viruset redan lagt Raccoon City i ruiner, i inledningen av det tredje spelet pågår kaoset som bäst.

Detta innebär att våra hjältar denna gång delvis snubblar in i samma områden som våra tidigare kämpar gjorde i det förra spelet. Som den beryktade polisstationen.

I remaken av Resident Evil 2 fick vi utforska miljöerna som Leon Kennedy eller Claire Redfield. Berättelserna korsade varandra, det var inte fråga om två helt separata spel. Men för den som ville hitta och uppleva allt fanns ändå möjligheten att spela igenom spelet två gånger utifrån två bitvis olika perspektiv.

Så är det inte här. Vi alternerar mellan Jill Valentine och Carlos Oliveira och när det är slut, är det slut. Det betyder ungefär sex timmar. För mig är detta inget större problem, spel ska inte vara längre än de behöver och ärligt talat är berättelsen i denna remake inte gjord för ett längre äventyr än så här.

Resident Evil 3 är betydligt mer actionbetonat än sina föregångare. Tillgången till vapen är god, sparpunkterna många och efter en timme har jag hittat det klassiska hagelgeväret att blåsa ut zombiehjärna och slakta muterade kryp med.

Trots att det på ytan är öppnare känns Resident Evil 3 betydligt mer linjärt än det föregående spelet. Det utspelas i det zombiesmittade Raccoon City, som sedan det första spelet beskrivits som en ganska stor stad. Detta märks aldrig i Resident Evil 3.

Det vi får är ett antal gator, några gränder, ett knappt halvdussin byggnader med ett fåtal rum vardera att besöka innan vi drar vidare ned i kloakerna. Det känns mer som Orsa centrum än som en större amerikansk stad.

Den som är stammis hos Folktandvården får ett så här vackert leende.

Därtill har utvecklarna valt att klippa bort stora delar från PlayStation-originalet. Det är ett besynnerligt beslut som endast kan förklaras med tidsbrist. Det var ett mindre team som tog sig an denna remake, uppenbarligen tvingades de använda saxen flitigt.

I Resident Evil 2 dök en stor, skräckjagande och irriterande fiende upp: Mr X. Han klampade genom dörrar och skrämde slag på spelaren i tid och otid. Vi såg samma sorts fiende i Jack Baker i Resident Evil 7. En fiende som tycks omöjlig att ta kål på och som dyker upp när man minst vill eller anar det.

Det stora dragplåstret denna gång är Nemesis. Att hans namn är borta ur spelets titel säger lite grand om hans förändrade närvaro. När han väl dyker upp är det visserligen panik, men inte på det där kittlande viset. Jag blir faktiskt mest irriterad. Det känns så billigt. Så simpelt.

I stället för att skapa en invecklad och knepig situation som kräver lite tankeverksamhet av spelaren för att klara livhanken kastar de in en stor närmast odödlig fiende som med lätthet tar kål på vår hjältinna med några få slag. Snabb är han också till skillnad från Mr X.

Nemesis är mest synlig under spelets två första timmar och dyker sedan upp i scriptade scener och bossfajter, vilket blir mer action än skräck. Detta är ett medvetet val från Capcoms sida och ingen olycka i arbetet då Resident Evil 3 är mer av ett actionspel än en ren skräckupplevelse.

Resident Evil 3 vinner inga priser i vare sig manus eller karaktärsutveckling, men det har aldrig varit därför vi har gillar den här sortens spel. Capcom är förstås medvetna om att våra krav har höjts under de 20 år som passerat och gjort karaktärerna lite självmedvetna om den bitvis fåniga dialogen. Självdistansen är lite befriande.

Grafiken imponerar, röstskådespelet likaså.

Jill Valentine är en strålande karaktär och hjältinna, en riktig bad-ass som det är svårt att inte tycka om. Trots vissa märkliga beslut genom spelets gång. Carlos har, trots sin koppling till Umbrella, gjorts rätt sympatisk. Röstskådespelet är genomgående strålande, vilket förutom grafiken är det största lyftet jämfört med Resident Evil-spelen från 90-talet.

Resident Evil 3 är ett bra spel. Vissa har klagat på dess längd och ifrågasatt om det är värt pengarna. Personligen har jag inga problem med att betala fullpris för ett bra spel, även när det inte är 15 timmar långt.

Däremot noteras missade chanser att göra denna remake ännu bättre, och fans av originalet har många befogade klagomål. Klassiska sektioner är helt enkelt inte med, vilket inte bara gör spelet kortare utan också mindre varierande miljömässigt. Det är uppenbart att denna trea inte var lika prioriterad som remaken av del två. Varför vet jag inte.

För den som vill uppleva en modernare version av Resident Evil 3: Nemesis finns nu chansen. Andra kan med fördel besöka originalet för en något matigare upplevelse. Ett bra spel är som bekant ett bra spel. Även efter 20 år.

+ Imponerande grafik
+ Bra tempo
+ Jill Valentine är en strålande hjältinna

– Tråkig användning av Nemesis
– Det är inte mycket city i Raccoon City
– Stora delar av originalet är inte med

SLUTOMDÖME: En snygg men framstressad remake.

Betyg: 7/10

Format: PC, PS4, Xbox One X (testat)

(Visited 253 times, 1 visits today)