Det tog tid för mig att samla tankarna efter att ha klarat ut Shenmue III och recenserat det. Jag behövde den tiden för att få bitarna att falla på plats.
I en recension är fokus på sådant som grafik, kontroll, spelmekanik och atmosfär. Några längre utläggningar om vilka tankar som flyger genom ens huvud finns det därför inte alltid plats för.
När jag startade om Shenmue III efter en första genomspelning tog jag mig betydligt snabbare igenom det samtidigt som jag upplevde mer än den första gången. Nu känner jag mig mogen att sammanfatta alla mina tankar och reflektioner om Shenmue III, både vad det i slutändan blev och vad det kunde eller kanske borde ha blivit.
Låt mig först förklara vad Shenmue betyder för mig. Shenmue var en spelmässig revolution, Shenmue II var emellertid något mer. Detta spel, eller den fjärde skivan närmare bestämt, förde mig till Kina, till det kinesiska språket och därigenom till mötet med min fru ett antal år senare.
Jag vågar till och med påstå att utan Shenmue II hade mina två barn sannolikt inte funnits. Shenmue har sålunda varit en vital och rätt avgörande del av mitt vuxna liv när jag tänker tillbaka. Det säger en del om vilka känslor jag investerade i uppföljaren, som jag förstås backade med rätt mycket pengar.
När Shenmue kom till Dreamcast var det banbrytande på så många olika sätt. Här fanns mycket att bli galet imponerad av. Grafiken med de levande ansiktena och naturtrogna miljöerna. Interaktiviteten som innebar att vi kunde gå in i hus och affärer, öppna lådor och skåp och undersöka världen på ett helt nytt sätt.
Den artificiella intelligensen som visade oss hur karaktärer ”levde” sina liv efter ett bestämt mönster, gick till sina jobb, och hem när arbetsdagen var slut, plockade upp paraplyet när det började regna och så vidare. Vädret som följde det riktiga vädret 1986, dag för dag.
Shenmue skulle bli dragplåstret för Dreamcast, spelet som gjorde att folk fick upp ögonen för Segas lilla grå drömmaskin. Det blev en miljonsäljare, och är fortfarande det Shenmue-spel som sålt överlägset bäst. Men Shenmue delade från första början spelvärlden i två läger, där vi fans som älskade det var i klar minoritet.
Shenmue II hade till stor del utvecklats parallellt med det första spelet, släpptes till Dreamcast i Japan och Europa när Sega redan hissat vit flagg och sålde uselt. Förutsättningarna för en fortsättning på sagan var hela tiden dåliga.
Att vi över huvud taget fick en uppföljare var därför inget mindre än ett mirakel. Shenmue III borde inte finnas. Men det gör det.
Att vara lika banbrytande i dag hade krävt en budget på hundratals miljoner dollar. Inte 12. Så förutsättningarna för Shenmue III att leverera något storslaget var hela tiden ytterst begränsade. Detta visste vi när vi satte oss ned med spelet för första gången.
Den stränga budgetbegränsningen syns och märks i allt. Dels i grafik, karaktärsmodeller och interaktivitet men också i själva berättelsen.
Nya karaktärer dyker upp och får en oväntat stor roll utan att vi ens lärt känna dem. Samtidigt får andra som borde getts mer plats knappt någon tid alls.
Ryo träffar på personer som kände hans far väl. Där och då tror jag att vi ska få massor av information som tar berättelsen framåt. I stället blir karaktären en liten parentes medan Ryo springer omkring och ställer frågor till många andra, som inte vet någonting.
Mest kontroversiellt är förmodligen slutet, som känns framhastat och snopet. Det finns sannolikt flera förklaringar till detta. Vi vet exempelvis att ett helt område, Baisha, aldrig kom med, trots att det var ett stretch goal som uppfylldes i spelets Kickstarterinsamling.
Berättelsens struktur blev lidande av detta, och en annan konsekvens av att ett helt område bara försvann var troligen att det första området Bailu blev betydligt mer utdraget än det behövde vara.
Berättelsen i sig går rätt mycket på tomgång och spelmässigt sker egentligen ingen utveckling mellan Bailu och Niaowu. Det är samma sökande efter bovar och känns därför som en stor upprepning av upplägget från spelets inledande timmar.
Jag kan inte låta bli att undra hur mycket mer Yu Suzuki hade velat göra med Niaowu om budgeten varit som i fornstora dagar. Samtidigt duger det inte att enbart förklara alla svagheter med en sträng budget. I synnerhet i dessa lägen är det viktigt att kunna göra rätt prioriteringar, och onekligen har Suzuki gjort en del märkliga val.
Nu när Yu Suzuki fick denna unika chans att göra den tredje delen borde han ha fokuserat mer på ett fåtal karaktärer och prioriterat att ta berättelsen framåt mer, även om det hade inneburit kompromisser om i vilka områden olika händelser äger rum.
Fler exempel på märkliga prioriteringar: det finns tre (!) arkadhallar i spelet. Det finns ett antal olika minispel när det hade räckt med färre. Det finns ett ”Save Shenmue”-tempel som en hyllning, fullt av bilder på många som backade spelet. Yu Suzuki ägnade så mycket tid åt att ge fansen nostalgikickar från de två första spelen att tiden verkar ha runnit ifrån honom på slutet. Trots att spelet försenades flera gånger.
Detta leder till ett framstressat slut som känns ungefär lika rumphugget som i Halo 2. I grunden är det inte en budgetfråga utan handlar om förmågan att prioritera och planera, och här verkar Yu Suzuki inte ha blivit bättre med åren. Han hade behövt en producent som höll honom i tyglarna.
Miljömässigt håller Shenmue III hög klass. Bailu är litet men charmigt. Det betydligt större Niaowu liknar Hongkong i Shenmue II på ett positivt sätt. Staden är oerhört vacker och trevlig att strosa omkring i med sin klassiska kinesiska arkitektur, alla tempel och butiker vid vattnet med sockertoppsbergen som fond. Niaowu är i så måtto betydligt mer intressant än det lantliga Bailu. Men trots sin storlek är det ändå relativt tomt på verkligt innehåll.
Efter att ha spelat Shenmue III förbryllas jag lite av att Yu Suzuki trodde att det skulle vara möjligt att göra spelet på en ynklig budget på två miljoner dollar, vilket var vad han begärde i sin Kickstarter. Det hade varit ett skämt till spel, inte ett nytt Shenmue.
Shenmue III är ett Shenmue, ingen tvekan om saken. I så måtto kan jag bara vara nöjd och tacksam. Men bristerna och de förväntningar som aldrig möttes skaver. Detta spel är inte alls lika storslaget och cinematiskt som föregångarna. Både Shenmue och Shenmue II bjöd på ett antal riktigt dramatiska scener vardera. Här får vi nästan ingenting av detta, vilket är en klar besvikelse.
Inget spel kan visserligen leva upp till 18 års ackumulerade förväntningar, inklusive fyra års hype som fansen nog själva får ta på sig skulden för. Shenmue III är kanske just det spel vi borde ha förväntat oss från ett litet och oerfaret team.
Men det är uppenbart att många av de mest lojala fansen är besvikna. Jag kan dela mycket av om den kritik som framförs på forum som Shenmuedojo just nu. Det är kritik från fans som älskar de gamla spelen och längtat sig halvt galna efter fortsättningen. Besvikelsen är inte störst över de tekniska begränsningarna utan av hur berättelsen haltar.
Efter så lång väntan skäms jag nästan lite över att jag klagar. Jag borde spela och bara vara nöjd. Överlag är jag det också, vilket framgick i min recension, men det går inte att komma ifrån att det finns en hel del som också gör mig besviken.
Detta har inte med blind nostalgi att göra (när jag spelade och recenserade nyutgåvan av Shenmue och Shenmue II påmindes jag om spelens styrkor) utan om att Yu Suzuki gjort konstiga prioriteringar och att tiden, som det verkar, helt enkelt runnit ifrån honom.
Jag vill förstås ha en fortsättning – och en avslutning. Shenmue IV, om det någonsin blir verklighet, måste knyta ihop historien. Även om det innebär svåra kompromisser. Den stora frågan är om det ens är realistiskt.
Det är lite ironiskt, men Shenmue-fansen har nu kastats in i ännu en väntan med osäker utgång.
