Välj en sida

Vi går snart in i 20-talet. Men innan dess ska vi summera året som gick. 2019 har varit lite av ett mellanår efter ett 2018 som gav oss Red Dead Redemption II, God of War, Forza Horizon 4, Assassin’s Creed Odyssey och Shadow of the Tomb Raider och före ett 2020 som innebär generationsskifte och flera riktigt tunga spel till de gamla konsolerna under våren.

Detta betyder däremot inte att det har saknats bra spel under 2019. Tvärtom var det ett helt OK spelår. Här är mina favoriter. Som vanligt tittar vi även på en del andra kategorier.

Årets spel: Shenmue III
Att vi ens skulle få en fortsättning på Yu Suzukis saga var oerhört osannolikt så sent som våren 2015. Sedan kom avslöjandet av Kickstartern och fyra års utvecklingstid, delvis kantad av kritik och besvikelser. Shenmue III är långt ifrån en perfekt upplevelse (klicka nedan för min recension), men det är en uppföljare som alla fans drömt om i 18 år. För mig personligen blir det därför årets spel.

MINA TOPP 5
1. Shenmue III
2. Yooka-Laylee and the Impossible Lair
3. A Plague Tale: Innocence
4. Gears 5

5. Resident Evil 2
Hedersomnämnande: Control

Årets snyggaste: Death Stranding
Jag har inte ens spelat det och lär inte göra det heller. Det är inte alls min kopp te. Men att Hideo Kojimas paketbärarepos är oerhört snyggt går inte att förneka.

Årets besvikelse: Team Sonic Racing
Jag älskade Sonic & All-Stars Racing Transformed. Älskar det faktiskt fortfarande. Sumo Digital skapade en superstark utmanare till Mario Kart, med en något högre svårighetsgrad och fullproppad med Sega-nostalgi, omtyckta karaktärer och banor inspirerade av flera av Segas bästa spel. Det var kort sagt en dröm för varje gammal Sega-spelare.

Efter sju långa år kom uppföljaren, men denna gång skalades det mesta som var bra bort. Team Sonic Racing är ett bra racingspel (jag gav det 7/10), men det saknar karaktärerna, nostalgin och charmen från den superba föregångaren.

Årets överraskning: A Plague Tale: Innocence
Asobos äventyr i digerdödens Frankrike hade helt flugit under min radar. Jag såg en trailer och insåg att detta nog var något för mig. Lyckligtvis hade jag rätt, för A Plague Tale är årets kanske mest positiva överraskning. Det känns strax under AAA i produktion, gör egentligen väldigt lite eget men lånar från höger och vänster och skapar en mycket balanserad och välkomponerad kompott av det hela. Nu är dessutom en uppföljare på gång.

En klassiker fick nytt liv.

Årets remake: Resident Evil 2
Jag brukar normalt sett inte vara överförtjust i remakes eller remasters, men när Capcom släpper en remake av en drygt 20 år gammal Resident Evil-klassiker faller jag gärna till föga. Resident Evil 2 lyckas med balansen mellan att behålla det gamla och samtidigt förnya sig, vilket inte kan ha varit enkelt. Redan i april får vi chansen att återbesöka Resident Evil 3: Nemesis. Jag hoppas att Dreamcastklassikern Code: Veronica står på tur.

Årets miss (önskar jag hade spelat): The Sinking City
Frogwares Sherlock Holmes-inspirerade detektivlir med ctarka Cthulhu-vibbar lockade mig på grund av sina starka miljöer. Att döma av alla recensioner har det en del uppenbara brister, så att köpa till fullpris var aldrig aktuellt. Dessutom kräver det tid och tålamod varför jag insåg att jag inte skulle hinna med det i år.

Årets uppföljare: Shenmue III
Efter 18 långa års väntan är det förstås ingen uppföljare som riktigt når Shenmue III. Det är inte världens bästa spel, inte ens det bästa i Shenmue-serien. Men det är så bra som fansen någonsin kunnat hoppas på med tanke på den begränsade budgeten och att det utvecklats av ett väldigt litet team. Att det över huvud taget existerar är ett smärre mirakel.

Årets axelryckning: Days Gone
Ännu en postapokalyps, ännu ett spel med zombier (även om de kallas freakers). Days Gone är dock inget nytt The Last of Us utan en snårigare och lösare berättad historia i en betydligt större värld. Där förlorar det fokus och blir till ett evigt knegande och gnetande. Days Gone hade tjänat på att vara mindre och kortare.

Is, vind och kyla!

Årets miljö: Gears 5
Det femte spelet i Gears-serien är det andra till Xbox One (om vi bortser från samlarutgåvan), men det känns lite som Gears för en ny generation. Gears 5 är lite annorlunda än vi är vana vid, men framför allt skiner det i miljöerna. Sällan har is och snö varit så bedårande att titta och åka på.

Årets konsol: Switch
Jag har ännu inte skaffat en Switch och har ingen omedelbar önskan att göra det heller. Men Nintendos hybridkonsol har fortsatt att skörda enorma framgångar under året som gått, så på ett allmänt plan är den givetvis årets konsol.

Medan PlayStation 4 och Xbox One backar när folk börjar förbereda sig för uppföljarna, täljer Nintendo guld med smörkniv. Ryktet om en enbart bärbar enhet visade sig dessutom stämma. Switch Lite lär inte göra konsolen mindre populär.

Årets comeback: Dead or Alive 6
Efter sju års frånvaro var Team Ninjas fightingserie äntligen tillbaka. Pausen har gjort serien gott. Dead or Alive 6 känns vitalt och levande och jag får vibbar från klassikern Dead or Alive 3.

Årets streamingtjänst: Netflix
Jag var på väg att lämna Netflix ett tag då utbudet var för skralt. Men jag stannade kvar, förmodligen av slentrian. I dag, några år senare, är jag glad för det, för Netflix har spottat upp sig rejält. Framför allt har det egenproducerade materialet glänst under 2019 med filmer som The Irishman och serier som Mindhunter säsong 2 och The Crown säsong 3. Netflix ger kort sagt väldigt, väldigt mycket film för pengarna.

Årets fiasko: Stadia
Google fick förmodligen både Sony och Microsoft att svälja hårt när de utannonserade sin streamingtjänst för spel. Men lanseringen av Stadia blev ett fiasko, och konkurrenterna kan andas ut. Åtminstone för tillfället. Tjänsten fungerar bra – när den väl fungerar. Tekniken är dock inte riktigt här än för att streaming för spel ska fungera överallt, hela tiden. Och då går det helt enkelt inte.

Yooka-Laylee and the Impossible Lair är överraskande bra. Faktiskt ett av årets bästa spel.
(Visited 79 times, 1 visits today)