Välj en sida

Det är en märklig känsla att titta tillbaka och inse att det snart gått 30 år sedan jag först spelade Sonic the Hedgehog, vilket blev startskottet för mitt TV-spelsintresse.

På spelforum, men också i poddar, ser jag gång efter gång hur spelare som började intressera sig för TV-spel som barn och som nu har vuxit upp diskutera på vilket sätt spelandet har förändrats för dem. För förändrats har det oundvikligen.

Så låt oss ta en titt på hur spelandet blir annorlunda när vi blivit vuxna. Det handlar om både för- och nackdelar.

1) Mindre tid
Som vuxen har man mindre tid att lägga på spel än man hade som barn. Vi arbetar, kommer hem, lagar middag, pustar ut och har vi tur orkar vi spela någon timme på kvällen.

När vi får barn kullkastas inte bara den vuxna vardagen som sådan – det blir ännu mindre tid över till spel. Då ska det lekas med barnet efter hemkomst, sedan bytas blöja, badas och nattas. Har man tur vaknar inte barnet innan det är dags för en att själv vingla i säng.

Tiden är den stora boven när det kommer till livet som TV-spelsintresserad vuxen, och det går inte att undvika att drömma sig tillbaka lite till barndomens sorglöshet.

2) Mer pengar
En stor fördel med att vara vuxen är att vi faktiskt har råd att köpa de spel vi mest av allt vill ha. Och fler därtill. Vi behöver inte fråga någon om lov utan kan äga flera konsoler, spontanköpa spel vi kanske inte hade planerat att köpa och lägga ut bisarra summor på samlarutgåvor.

Inget av detta var möjligt som barn. Jag hade ett tiotal Mega Drive-spel och dessa körde jag om och om igen. TV-spel var dyra redan då, och att önska sig ett spel varje månad fanns över huvud taget inte som ett alternativ. Dessutom var TV-spel fortfarande något lite suspekt, och risken för fyrkantiga ögon vid för många timmar framför TV:n mer än bara skrämselpropaganda.

3) Mindre tålamod
Medan jag som barn kunde nöta ett och samma spel i månad efter månad, trots att det kanske var ett rätt dassigt lir, är mitt tålamod som vuxen begränsat. Om spelet inte klickar efter första timmen eller så är det lätt att lägga det åt sidan för att aldrig plocka upp det igen.

Med tjänster som Game Pass förstärks dessvärre denna blasé-känsla bara ytterligare. Det finns så oerhört många spel bara ett klick bort att kvällen inte sällan kan sluta med att jag efter lång stunds velande inte spelar något av dem.

4) Korta spel är bäst
Föreställ dig att du som tioåring har sparat ihop 450 kronor för att köpa ett nytt spel. När du väl klarar ut spelet inser du att det bara tog tio timmar. En enorm tomhet lägger sig över hela situationen. 450 kronor för tio ynka timmar? Rena rånet.

Som barn ville jag inte att spelen skulle ta slut. I dag är det nästan lite av en befrielse eftersom det betyder att jag har klarat det. Jag har tagit mig igenom ett spel!

Kortare spelupplevelser som What Remains of Edith Finch, Firewatch och Oxenfree är därför något jag älskar att sätta mig ned med. För jag vet att förutsättningarna att jag faktiskt kommer lyckas ta mig till mål är ganska goda.

5) Nya perspektiv
Som barn reflekterar man inte så mycket över vad som händer på skärmen. Visserligen hade de spel jag växte upp med sällan något djupare narrativ, men även om jag skulle resa bakåt i tiden och spela ett spel som The Last of Us eller Inside som tioåring skulle det nog inte hjälpa. Jag skulle inte alls förstå dessa spel som jag förstår dem som vuxen. Nyanserna uppfattas inte av ett barn.

Att själv få barn ger dessutom ytterligare perspektiv. Det är mycket enklare att relatera till vissa scener och händelser. Åter igen är The Last of Us ett bra exempel, i synnerhet inledningskapitlet som är oerhört starkt, inte minst för en förälder (men ett minst lika bra exempel är händelserna i Heavy Rain).

6) Sämre spelare
Detta är något jag absolut inte hade väntat mig. Mitt minne säger mig att jag var en rätt duktig Sonic-spelare när det coolaste på marknaden var Mega Drive i början av 90-talet. Jag klarade ut alla Sonic-spel utan större besvär, till och med Sonic Spinball som hade så dålig kontroll att den fjärde och sista banan var en lång pina som kan liknas vid att försöka balansera på en tunn lina i hård vind.

Jag fick därför en liten chock när jag spelade Sonic Mania för första gången och insåg att jag var rätt usel på det. Sonic Mania är ett slags best of-samling av de gamla Sonic-spelen, vilket gör att banorna är en mash-up och vissa är helt nya. Men mekaniken är i grunden densamma, vilket gör det enkelt att jämföra nu och då. Jag dog och dog och dog.

Om det har att göra med att in reaktionsförmåga fallit genom golvet på 30 år eller något annat ska jag låta vara osagt. Men jag är helt enkelt inte en lika skicklig spelare i dag som jag var som barn.

7) Högtider är inte speltider längre
Som barn var det kutym att fördriva den 24 december med att spela TV-spel. Det var ju bara en enda lång väntan på julklapparna.

Så är det inte längre. Inte på någon annan högtid heller. Nu ska det fixas mat, dukas, förberedas och umgås. Det fungerar helt enkelt inte att smita undan för att spela Halo i några timmar. Högtiderna är således inte fredade längre, de är tvärtom att likna vid dagar då det råder spelförbud.

(Visited 79 times, 1 visits today)