Välj en sida

Jag fastnade aldrig riktigt för vare sig Tekken, som kändes för simpelt, eller Virtua Fighter, som kändes för krävande. I stället var det Team Ninjas Dead or Alive som fick min uppmärksamhet.

Det lättklädda Dead or Alive släpptes till Saturn, men det var först till Dreamcast som jag satte tänderna i Dead or Alive 2. En vacker smällkaramell som drog nytta av kapaciteten i Segas nya konsol. Men det var Dead or Alive 3 till Xbox som på allvar gjorde att jag fick upp ögonen för Tomonobu Itakagis fightingserie.

Dead or Alive 3 var inte bara ett förträffligt fightingspel, det var så galet snyggt att alla som spelade det tappade hakan. Det jag som fick mig att fastna för Team Ninjas fightingserie framför dess konkurrenter var att det var både lättillgängligt och djupt. Det är möjligt att ha kul i fem minuter om man inte har så mycket tid, men den som lägger ned mycket tid på Dead or Alive kan bli riktigt bra på det. Det är ingen knapptryckarfest, även om det i förstone kan framstå så.

Dead or Alive 4 och 5 till Xbox 360 kändes som minimala steg framåt. De överraskade inte som den tredje delen, och var heller ingen grafisk uppvisning.

Sedan dröjde det. Itakagi lämnade Team Ninja och startade en egen studio. Tecmo prioriterade annat. Sju långa år gick. Plötsligt och faktiskt lite oväntat fick vi Dead or Alive 6 till Xbox One och PS4.

Jag var tveksam och väntade därför tills priset sjönk. Men Dead or Alive 6 hade varit värt fullpris. Kanske var det en sjuårig paus som behövdes för att det där suget skulle återkomma, för detta spel erbjuder egentligen inget nytt i grunden. Det är kort och gott Dead or Alive. Men det är snyggt, rappt och beroendeframkallande. Precis som det ska vara. Såväl 1997 som 2019.

Dead or Alive är kort sagt tillbaka. Älska eller hata det. Jag älskar det.

(Visited 48 times, 1 visits today)