Välj en sida

Sonic & All-Stars Racing Transformed är ett av de bästa kartspelen någonsin, fullproppat med publikfriande Sega-nostalgi som får blå hjärtan att smälta. När det blev klart att uppföljaren dumpade Segas bredare värld för att helt fokusera på Sonic och hans vänner, var det många som misströstade. Team Sonic Racing är ett spel som vill något annat, på gott och ont.  

Sju år har gått. Det är en lång tid. När det förra racingspelet med Sonic i titeln lanserades var Wii U det nyaste på marknaden. Nu är vi i slutskedet av denna generation och äntligen sätter sig Sonic i en racingbil igen.

Sonic & All-Stars Racing Transformed var en formidabel hyllning till Segas arv. Här fanns banor inspirerade av Super Monkey Ball, Burning Rangers, Panzer Dragoon och Jet Set Radio. Vi gamla Sega-fans njöt.

Team Sonic Racing är ett annat slags spel. Sumo Digital har valt att fokusera helt och hållet på teamwork mellan Sonic och hans vänner. Det betyder att Big the Cat, Amy och Shadow är här medan Beat, Ryo, Amigo och AiAi inte är det.

Tre karaktärer kan bilda ett lag och det gäller att inte bara klara sig bra själv utan hjälpa laget att komma först över mållinjen. Man kan hjälpas åt på flera sätt. Dels genom att ge och ta emot vapen från varandra, dels genom att köra i samma hjulspår som sin lagkompis för att snabbare komma ikapp. Genom att samarbeta byggs en gemensam kraftmätare upp som kan utlösa en turbofart åt hela teamet och ge tillfällig immunitet mot motståndarnas vapen.

Teamracingen i Team Adventure är rätt smart, men är jag ändå inte helt såld på upplägget. Det blir lätt rörigt att hålla reda på vilka som är ens kamrater och vilka som inte är det. Kaoset är visserligen en naturlig del av en kartracer, men jag upplevde att jag hade betydligt mer kontroll i Transformed än här vilket i sin tur gjorde racingen till en mer behaglig utmaning.

Ligg i det gula spåret efter din kompis och du ökar farten.

En annan aspekt jag saknar är det som gjorde Transformed så ombytligt: de olika fordonstyperna. Där kunde man under ett och samma race växla mellan bil, båt och flygplan vilket erbjöd fantastisk variation och gjorde banorna till en större utmaning eftersom det krävdes en bredare kompetens för att komma först i mål. Det räckte inte bara att vara duktig på drifting. Här är det mer rakt på sak och därmed rent spelmässigt mer begränsat. Trots lagsamarbetet.

Lyckligtvis finns det fler spellägen. Det klassiska enspelarläget Grand Prix är tillbaka och det räddar spelupplevelsen för min del. Här kan man som ensam spelare ta sig an de övriga karaktärerna och jaga förstaplatsen på bana efter bana. Detta innebär att även den som inte älskar lagracingen kan hitta något att gilla här.

Grafiken är en besvikelse. Visst är detta snyggare än de tidigare spelen i serien, men inte med några hästlängder. Det är faktiskt förvånansvärt liten skillnad trots att det skiljer sju år och ett generationsskifte mellan dem.

Sumo Digital har däremot lyckats alldeles utmärkt med kontrollen, precis som i Transformed. Det är ingen liten sak i ett racingspel. Jag driftar bekvämt över slingriga vägar samtidigt som musik dunkar i bakgrunden och mina motståndare försöker stoppa min framfart.

Banorna är däremot ett lite tråkigare kapitel. De är inte dåliga på något sätt. Här finns snirkliga vägar genom loopar och över träbroar, gigantiska sågblad och glänsande sjöar som påminner om Sonic Adventure. Men de saknar den charm som fanns i föregångarens flirtiga nostalgikickar. De är helt enkelt lite tråkigare.

Banorna är inte dåliga, men de saknar charmen från Transformed

Team Sonic Racing är på gott och ont ett spel som vill något annat. Det spelet gör, gör det bra. Lagracingen är välgjord och erbjuder faktiskt en nyare och fräschare känsla i stället för att vara en trött kopia av alla andra kartracers där ute. Däremot hade jag föredragit om karaktärerna hade fått lite mer unika färdigheter, i synnerhet som de nu är färre till antalet än tidigare. Det känns inte som att det spelar någon större roll vilken jag väljer.

Det finns en enkel spelglädje här som känns igen och som innebär att jag vill spela ännu en bana. Trots detta fattas det ändå något som gör att Team Sonic Racing inte är den fullträff som jag drömt om i sju år, den fullträff det skulle ha kunnat bli. I grunden blir spelets banor och inramning för smal för min smak. När man smakat på hur fantastiskt ett racingspel inspirerat av Segas mest ikoniska klassiker genom historien kan vara, blir det helt enkelt otillräckligt att enbart begränsa sig till Sonics lilla värld.

För den som föredrar att spela tillsammans med sina vänner i soffan är Team Sonic Racing ett solklart val som kommer hålla i flera år framöver. Lagracingen gör hela skillnaden.

Den som däremot föredrar att nöta på egen hand har visserligen ett eget spelläge för detta, men tråkigare banor och miljöer än i tidigare spel. Jag kan inte låta bli att fundera över hur bra detta hade kunnat bli om Sumo Digital behållit lagracingen men öppnat upp för alla Segas bästa karaktärer en gång till.

 

+ Kontrollen är fortfarande lika bra
+ I sina bästa stunder fungerar lagsamarbetet strålande
+ Grand Prix-läge för ensamspelaren

+ Skräddarsydda fordon

– Tråkigare banor
– Tjatig dialog
– Futtigt karaktärsgalleri ger förlorad charm
– Grafiken imponerar inte

SLUTOMDÖME: ETT STEG FRAMÅT, TVÅ STEG BAKÅT.

Betyg: 7/10

Format: Xbox One (testat), PS4, PC, Switch

(Visited 35 times, 1 visits today)