Välj en sida

Även om God of War vann flest priser var Red Dead Redemption 2 fjolårets mest hypade release. Rockstars västernepos trollband många, och undertecknad fick en släng av detta också. Men hur står sig spelet ett halvår senare?

Polygon har sammanfattat upplevelsen med Red Dead Redemption 2 i en riktigt matig artikel. Kritiken handlar framför allt om speldesignen, och jag kan skriva under på varje stavelse. Red Dead Redemption 2 är magiskt levande och vackert, men Rockstars designbeslut är många gånger outgrundligt korkade.

Några exempel:

I have never seen a game take the “are you suuuure?” mechanic as far as Red Dead Redemption 2. You even have to hold a button to open your satchel, which is an action you need to do constantly throughout the game, to the point of annoyance. You also have to hold a button to close shop menus and many other common activities. And not for short times, either! It takes a few dang seconds. Combine all these with the laborious multi-step processes of doing simple things like making coffee or grabbing guns from your horse, and it makes for one of the most tiresome gaming experiences I’ve ever had.

Compare this with how easy it is to shoot strangers you don’t mean to in the early part of the game, and you’ll see the crisis of contradiction immediately. All these conflicting signals and instructions make for one giant catch-22: The design of the game is so scared I may make a mistake that it gives me more chances to make mistakes. Meaning Red Dead Redemption 2’s design is so busy making it hard for you to do the wrong thing that it makes it impossible for you to do anything. And the cumulative cost of these decisions is extraordinary.

Just så är det. Det är lättare att skjuta en främling än att öppna en meny. Jag har skjutit folk och blivit efterlyst helt omedvetet, vilket känns både orättvist och galet. Polygon klär av Rockstars öppna värld-ambitioner och beskriver spelet som en ”lögn” och en ”tvångströja”. Detta blir tydligt för den som verkligen vill gå utanför den uppenbara rutten och utforska själv.

För någon som jag, som inte har den tiden, är problemet snarare det motsatta: de enklaste ting tar för lång tid och är för komplicerade för att det ska bli kul. Jag förstår att Rockstars ambition har handlat om största möjliga realism (att skjuta folk av misstag när man egentligen bara vill hälsa är dock inte särskilt realistiskt), men de har glömt att detta, all vanvettigt realistisk design till trots, i slutändan faktiskt inte är mer än ett spel. Och spel ska vara underhållande. Annars är det liksom ingen mening.

Ganska snabbt tröttnade jag på det eviga ridandet. Det finns väldigt enkla designval som kan begränsa sådan tristess (det kallas fast travel), men Rockstar vill att det ska vara realistiskt. Och därmed tråkigt.

Inte heller striderna, som är en rätt viktig del av ett västernspel (eller actionspel, för den delen), är särskilt välgjorda eller roliga. Snarare repetitiva.

Så där går det att fortsätta. Red Dead Redemption 2 är så stort, så vackert, så imponerande och så levande och samtidigt så förvånansvärt tomt på glädje.

Jag önskar att en studio som Ubisoft Montpellier (Rayman Legends) hade fått uppdraget att fylla Rockstars värld med spelglädje. Då hade det kunnat bli världens bästa spel.

(Visited 51 times, 1 visits today)