Välj en sida

När jag växte upp såg TV-spelbranschen helt annorlunda ut. Dels var det andra aktörer än i dag som slogs om spelarnas plånböcker. Sony och Microsoft hade ännu inte gett sig in i leken, Nintendo dominerade och Sega var uppstickare. Där fanns även SNK med sin Neo Geo och självfallet Atari.

Dels var branschen föga förvånande betydligt mer analog. Innan internet fanns det egentligen bara ett sätt att ta del av nyheter om spel: tidningar. I Sverige fanns ett fåtal, som Nintendomagasinet och Sega Force. Spel köptes i butik eller via postorder. Mitt allra första spel som jag köpte för egna pengar var Sonic 2 och det inhandlades från Halens (som slog igen 2017 efter 63 år). Sedermera kom Nordic Games, som senare blev Webhallen om minnet inte sviker, att bli min primära återförsäljare.

Sedan har det fortsatt. Över Sega Saturns Sega Rally, Dreamcasts Shenmue, Halo på Xbox, Resident Evil 4 på Gamecube, Alan Wake på Xbox 360, Uncharted på PlayStation 3 och vidare in i våra moderna spelkonsoler som inom två år kommer ersättas av nya.

Jag kan sakna den glädjefyllda rivaliteten på 90-talet, då det var kutym att håna motståndarsidan och fajten mer påminde om fotbollsderbyn än en kamp mellan multinationella bolag. I dag ser vi en strid mellan rätt ansiktslösa företag. Profiler som Peter Moore (Sega, Xbox, EA), Ken Kutaragi (Sony) och Reggie Fils-Aime (Nintendo) har alla gått i pension eller vidare till något annat. Nu tackar även Sonys Kaz Hirai för sig. Branschen ömsar skinn och ingen kan säga exakt hur den kommer att se ut i morgon.

Spelandet var mer direkt då. Man tryckte in en kassett i konsolen och körde igång. Inga laddningstider, inga långa, sega installationer, inga gigantiska uppdateringar eller patchar. Även om i stort sett allt har blivit bättre med åren kan jag sakna det där direkta och enkla från dåtiden. I dag har tillgången till spel ökat mångfalt – vi kan få tillgång till nya spel på några ögonblick. Men paradoxalt nog tar det ändå längre tid att komma igång.

Nintendo står fortfarande för den där omedelbara glädjen. Jag slogs av detta när jag började plöja igenom spelutbudet på Wii U. Den känns verkligen som en retrokonsol. Sony och i synnerhet Microsoft har däremot gått en annan väg. Även här är känslorna delade, för samtidigt som vi får fantastiska tjänster som Game Pass och onlinelösningar som utklassar allt Nintendo kan erbjuda, blir vi också uppknutna i ett ekosystem och förlorar makten över våra spel.

Om streaming är framtiden för branschen, är retro framtiden för mig. Så känns det ibland. Det är precis som med massövervakningen i vårt moderna samhälle. Genom att tillhandahålla bekvämlighet köps våra rättigheter en efter en.

Särskilt besvärande är detta för en spelsamlare av den gamla sorten. Vi kommer nämligen inte kunna äga någonting längre. På Game Pass plockas spel bort närhelst ett avtal går ut. Visserligen med en förvarning, och till skillnad från på Netflix kan man faktiskt köpa loss spelet om man önskar. Men kontrollen går förlorad, och en digital samling är trots allt inte i närheten av en fysisk sådan.

Långsiktigt uppstår även andra problem. Vissa spel fungerar inte utan patchar, och med tanke på hur trasiga många spel är vid lanseringen blir patchar inte sällan helt nödvändiga för att över huvud taget kunna köra igång spelet.

Ibland undrar jag om inte en sorts print on demand hade varit en fiffig lösning, åtminstone i teorin. Köp spelet digitalt och vill du även ha det på skiva får du betala extra för detta och få det hemskickat. Sannolikt är detta ingen trolig utveckling, men idén känns faktiskt lite lockande som en gyllene medelväg mellan fysiskt och enbart digitalt.

Mycket tyder på att den kommande konsolgenerationen blir den sista traditionella av den sort vi lärt känna dem. Utvecklingen går stadigt mot plattformsneutralitet. De exklusiva spelen blir allt färre och det kommer spela allt mindre roll vilken konsol du spelar på. I framtiden kommer allt handla om tjänster (jämför med hur TV-branschen har utvecklats). Microsoft, Google, Sony, Apple och Nintendo kommer alla ha sina egna, men hos flera av dem kommer du kunna spela spelen på din mobil, surfplatta och dator.

Målet för samtliga blir att låsa in kunderna i ett ekosystem, precis det Microsoft, Apple och Google har försökt med i åratal. Spelkonsolen är inte död än, men affärsmodellen är nog på nedåtgående. Det bolagen vill ha en trogna prenumeranter som betalar varje månad, inte utveckla och tillverka jättedyr hårdvara.

Visst kan jag nostalgiskt blicka bakåt ibland. Tillbaka till en tid då slaget stod mellan SNES och Mega Drive och allt konsumenten behövde göra var att köpa spelet och trycka in kassetten i den grå eller svarta konsolen och trycka på ”on”.

Gången då Sega kom som närmast att slå Nintendo.

(Visited 44 times, 1 visits today)