Välj en sida

I fjol släpptes två Sonic-spel. Ett riktigt bra i 2D, Sonic Mania (recenserat här), och ett mindre bra i 3D, Sonic Forces. Det förstnämnda kom till tack vare fans, det sistnämnda hade Segas fulla ekonomiska stöd och var slutresultatet av flera års utveckling. Hur kunde det bli så dåligt?

Jag tvekade länge, medveten om vad som förmodligen var ett allt annat än fantastiskt spel väntade jag på ett lämpligt pris.

Först nu vågade jag köpa det. Precis som jag befarade var det ett misstag (men man kan ju inte veta förrän man faktiskt har gjort det).

Jag är så van vid att välja ut toppspel och sålla bort allt som inte är av intresse att det nästan blir en chockartad upplevelse att spela ett riktigt dåligt spel. Sonic Forces är tyvärr ett sådant.

Hur märks det? I allt från designval till kontroll, bandesign och story. Allt. Redan när menymusiken drar igång anar jag oråd. Det låter som något ur en Hollywoodfilm med Jerry Bruckheimer, inte från ett plattformsspel med en blå igelkott, tillika min barndoms TV-spelsidol.

Något är ”off” här, hinner jag tänka innan nästa märklighet dyker upp. Sonic Forces börjar med att jag får välja svårighetsgrad. ”Normal” är för den som aldrig spelat ett Sonic-spel förut, ”hard” för dem som har gjort det. Jag har spelat Sonic sedan det allra första spelet för 27 år sedan så jag väljer sålunda ”hard”.

När spelet väl drar igång, efter att jag skapat en egen karaktär och fått huvudstoryn berättad för mig, dyker det upp tips längs banans gång. ”Tryck A för att hoppa”. Vänta nu, jag har ju redan hoppat mig fram en bit längs banan, och valde jag inte just ”hard” i menyn? De menlösa tipsen fortsätter. Efter att ha hävdat motsatsen struntar Sega helt i om jag är en van Sonic-spelare eller inte.

Ifall ni inte redan gissat det kan jag avslöja att Sonic pratar. Hela. Tiden. Det är ingen någonsin som bett honom göra det.

Kontrollen är inte heller vad den borde vara. När spelet inte spelar sig själv är kontrollen klumpig och oprecis. Något den absolut inte får vara i ett spel som faktiskt går ut på att hoppa mellan plattformar.

Att Sega aldrig lär sig.

Jag stänger av. Mitt tålamod är inte vad det en gång var. Forza Horizon 4 ligger lyckligtvis inom räckhåll. Ett sådant glädjepiller är precis vad som behövs efter att ha genomlidit ett elände som Sonic Forces.

(Visited 48 times, 1 visits today)