Välj en sida

När Crystal Dynamics tryckte på omstart för den klassiska Tomb Raider-serien för fem år sedan var det en mänsklig och mer utsatt Lara Croft världen fick möta. I uppföljaren hade hon tuffat till sig och när det nu är dags för trilogins tredje del ser vi en självsäker hjältinna som är jägaren, inte offret.

Jakten på Trinity går vidare. Denna gång befinner vi oss huvudsakligen i Perus vildmark. När Lara råkar släppa loss krafterna i en världsomfattande apokalyps blir det än viktigare att stoppa fienden från att omstöpa världen.

Shadow of the Tomb Raider tar oss rakt in i den sydamerikanska djungelns djupaste vrår. Djungeln blir nästan en egen karaktär. Den andas. Den lever. Den är full av ljud, djur och faror.

Samtidigt som den är en farlig plats erbjuder djungeln också nya möjligheter. Lara kan använda terrängen för att få övertaget på sina fiender, i alla fall när det handlar om människor. Hon kan nu kamouflera sig i lera för att bli svårare att att upptäcka.

Vännen Jonah var en rätt oviktig person i Rise of the Tomb Raider, men här har utvecklarna försökt ge Jonah en större roll. Det känns dock halvhjärtat, ty ganska snart är han endast nåbar per radio och verkar helst hålla sig på bekvämt avstånd.

Shadow of the Tomb Raider är i grunden en försiktig evolution av de två tidigare spelen. Det är utan tvivel den mest polerade delen i trilogin. Eidos Montreal har filat och slipat på den formel som Crystal Dynamics skapade.

Gravarna och grottorna är tillbaka och är jämförbara med dem i Rise. Men här finns också en del nyheter, bland annat i Laras verktygslåda som underlättar klättring. Men den största är undervattenssektionerna, som är enorma och skiljer sig helt från hur spelet fungerar ovan jord.

Under vatten är Lara sårbar. Dels behöver hon förstås få tillgång till luft – luftfickor markeras tack och lov och nås med ett knapptryck – men här handlar det också om att gömma sig för bland annat pirayor och annat otrevligt som bara vill se dig död.

Här känns Shadow äntligen som de klassiska Tomb Raider-spelen, där undervattensutforskning tillhörde höjdpunkterna.

Tomb Raider har alltid bestått av tre huvudelement: strid, pussel och utforskning. I Shadow är det möjligt att ställa in svårighetsgraden på samtliga tre och ändra dem efter behag längs spelets gång. Detta är ett förträffligt sätt att ge spelaren makten att välja var tyngdpunkten ska ligga. Den som exempelvis inte gillar pussel så mycket kan minimera tiden dessa tar och i stället fokusera på strider eller utforskning.

Ett av skälen till att jag inte gav Rise of the Tomb Raider ett högre betyg än 8/10 var striderna. När Lara jagade fiender med sin pilbåge var spelet briljant, men så fort hon fick tag i en automatkarbin och tvingades in i ändlösa eldstrider mot bepansrade fiender blev det snabbt enahanda. Då visade även kontrollen sina brister.

Tyvärr kvarstår dessa problem här. Men tack och lov är fokus i Shadow of the Tomb Raider inte på eldstrider utan smyga-och-skjuta. Det dröjer emellanåt länge mellan fiendekontakterna. Stealth är en basingrediens. Ofta är det hopplöst att hoppa in vilt skjutande i ett fiendeuppbåd, framgång förutsätter att fienderna tas ut en efter en.

Man kan attackera med pilbågen på håll, göra kills från träd eller dra ned intet ont anande män i vattnet. Allt med en enkel knapptryckning. Det är smart, snabbt och betydligt mer underhållande än våldsamma strider bakom skydd som känns exakt som de har gjort de senaste femton åren.

Grafiskt är detta minst lika snyggt som Rise. Men det är lite ojämnt. Medan Lara och andra viktiga karaktärer ser strålande ut – Lara håller stilen hur smutsig och blodig hon än blir – kan vissa av sidokaraktärerna vara förvånansvärt suddiga i jämförelse. Djungeln är däremot ständigt lika vacker, och det är svårt att inte bli hänförd emellanåt av de gamla ruinernas storslagenhet.

Något jag uppskattade enormt i Rise var utvecklingen av förmågor. Genom att klara uppdrag, även sidouppdrag, och ta sig igenom gravar vinner man poäng som kan användas för att förbättra Laras överlevnadsförmåga på olika sätt samt uppgradera vapenarsenalen.

Detta är rätt standard i moderna actionspel, men här sker det på ett sätt som gör det oerhört belönande att söka efter fler grottor, gravar och uppdrag. Den som ger sig själv denna tid kommer även få ta del av mer av berättelsen.

Sägas ska att det finns gott om mer eller mindre intetsägande små uppdrag från privatpersoner som man lika gärna kan skippa. Men den som vill hitta och göra allt kan lägga till åtskilliga timmar till huvudstoryn och säkert klocka in på runt 20 timmar eller så.

Storyn når inga anmärkningsvärda höjder utan är jämförbar med den i Rise. Det betyder att den förblir småintressant men knappast kommer göra dig hänförd. Jag kan tycka att manusförfattarna missar flera möjligheter att nå fram till spelaren på ett känslomässigt plan. I trilogins avslutande del borde de ha vågat lite mer.

Shadow of the Tomb Raider känns både som en lyhörd vidareutveckling av de två tidigare spelen i den nystart som började 2013 och som en modern uppföljare till 90-talets klassiker. Det är ett gott omdöme.

Men det är samtidigt lite ojämnt och ofokuserat. Lara kan ena sekunden kravla genom förruttnade lik och i nästa, helt oberörd, hjälpa en liten pojke att hitta en förlorad tärning i byn. Dessa tvära kast (pun not intended) gränsar till det komiska och det blir svårt att få ihop bilden av vem Lara egentligen är, något Crystal Dynamics ägnat två hela spel åt att utforska.

Den som gillade de två förra spelen ska absolut spela detta. Shadow of the Tomb Raider är ett förträffligt actionspel i tredje person som tar det bästa från de tidigare spelen och samtidigt visar att grundkonceptet från 1996 fortfarande håller.

Samtidigt måste konstateras att det har hänt väldigt lite sedan sist, och detta spel ska förstås mätas mot konkurrensen i dag. Risken är att många kommer tycka att de sett allt förut och hoppa över detta.

Det vore synd. För i grunden är Shadow of the Tomb Raider ett oerhört kompetent och genomarbetat äventyrsspel. Det är bara inte ett dugg överraskande.

+ Ett av årets snyggaste spel
+ Imponerande ljudeffekter
+ Roliga undervattenssektioner

+ Interaktionen med befolkningen är välgjord

– Dålig variation i miljöerna 
– Nyheterna är välkomna men lite för få
– Relationen till Jonah är väldigt underutnyttjad

SLUTOMDÖME: ETT RIKTIGT BRA ÄVENTYRSSPEL SOM HADE MÅTT BRA AV FLER NYA IDÉER.

Betyg: 8/10

Format: Xbox One (testat), PS4, PC

(Visited 110 times, 1 visits today)