Fem ungdomar på en ö som beter sig konstigt – vad kan möjligen gå fel?
Det tog ett tag innan jag äntligen satte mig ned med det hyllade Oxenfree. Det släpptes redan för över två år sedan, och när spelet nyligen dök upp på Game Pass fanns det inga undanflykter längre.
Oxenfree klassas som ”supernatural thriller”. Jag skulle beskriva det som en dialogdriven övernaturlig tonårsskräckis i vattenfärger. Särskilt skrämmande blir spelet aldrig, och det är oklart för mig om det över huvud taget var tanken eller om det något gulliga formatet effektivt förhindrar detta.
Styrkan i Oxenfree är onekligen dialogen. Ja, spelet som den så kallade ”walking simulator” (eller är det ”talking simulator”?) det är består egentligen inte av så mycket annat, så det vore trist om styrkan inte återfanns just här.
Dialogalternativen som dyker upp för diskussionerna åt olika håll. Även om man enbart spelar som tjejen Alex kan hennes val i olika situationer påverka relationen till de övriga fyra.
Med sig har Alex en radio som visar sig kunna locka fram frekvenser som inte borde finnas där. Frekvenser från det… förflutna? Från de döda? Eller från något annat? Alla fem påverkas av händelserna som riskerar att slå split i gruppen.
Mysteriet tätnar. Tyvärr skriver manusförfattarna spelaren på näsan lite väl ofta mot slutet, som om de är rädda för att vi inte ska förstå vad som händer. Det är tråkigt, för spel som måste förklara sig själva tappar ofta i intensitet och mystik, så även här. Night School Studios hade gärna fått hålla fler dörrar öppna för spelarens egna tolkningar i stället.
I slutändan är Oxenfree en liten besvikelse. Jag hade hoppats på ett kusligare spel än det här. Mer Inside och mindre Life is Strange.
Dialogen är naturlig och bra, men jag föll varken för grafiken, musiken eller miljöerna. Trots att jag var nyfiken på mysteriet längs resans gång satte det sig aldrig riktigt i magen.
6/10