Välj en sida

Alla minns vinnarna. Succéerna. PlayStation 2 – 155 miljoner sålda. Wii – 101 miljoner. PlayStation 4 väntas passera PlayStation 3 under året, för att sedan klättra upp mot fantastiska 100 miljoner. En anmärkningsvärd framgång i vår era med plattor, mobiltelefoner och allt mer som slåss om vår tid och uppmärksamhet.

Men det är inte alla som minns de konsoler det inte gick lika bra för. I dag ska vi titta lite närmare på en spelenhet som verkade så lovande men där det i slutändan gick på tok: PlayStation Vita.

Sony lanserade PS Vita i Japan i december 2011 och följde upp med en lansering i väst två månader senare. Med PlayStation Portable, PSP, hade Sony lyckats utmana Nintendo på deras hemmaplan. Ingen hade egentligen lyckats konkurrera med Nintendo på den bärbara spelmarknaden tidigare. PS Vita skulle bli ett kraftpaket som blåste bort Nintendos svagare Nintendo DS och 3DS.

Så blev det nu inte. Respektabla gissningar placerar PS Vita någonstans runt 13 miljoner sålda enheter, och i dag är den lilla svarta skönheten sedan länge insomnad, även om det fortfarande släpps bra spel till den.

Ganska snart försvann stödet från västerländska utvecklare, vilket gjorde PS Vita till en väldigt japansk konsol. Och framför allt försvann stödet från Sony. Här har vi den springande punkten, ty medan Nintendo fortsatte att släppa spel till sin katastrofala Wii U, gav Sony helt sonika upp på PS Vita rätt snart.

PS Vita var ett fantastiskt stycke hårdvara med fantastiska styrspakar, en underbar tryckkänslig skärm och en (mindre användbar) tryckkänslig baksida. Men den drogs med en rad bekymmer som sammantaget kan sägas ha avgjort dess öde.

Sonys krävde att man köpte deras egna minneskort, och de var svindyra. För detta fick Sony mycket kritik, men jag tror inte att detta var en avgörande fråga för att PS Vita misslyckades kommersiellt. Nintendo har alltid varit duktiga på att ta ruskigt bra betalt för både handkontroller och tillbehör till sina konsoler, så även till Switch. Det hindrar dem inte från att sälja.

Ett större problem var att själva enheten i sig, och spelen till den, var så dyr. PS Vita var avsevärt mer kraftfull än Nintendo 3DS, och det märktes på prislappen. Det är inte lätt att sälja bärbara spel för 499 kr heller när många har vant sig vid att köpa dem för avsevärt mindre till sin smartphone. Framför allt inte när det i stort sett saknas systemsäljande titlar.

Sony gav upp väldigt tidigt. När de såg att PS Vita fick ett kyligt mottagande upphörde Sonys intresse, och det gick utför ganska fort. Det var så onödigt, för med relativt liten ansträngning hade de åtminstone kunna ge existerande Vita-ägare något för investeringen. Många Vita-ägare hade nöjt sig relativt väl om de bara fått konverteringar av spel som kom till PS3.

Eftersom PS Vita var så pass tekniskt kompetent hade det varit fullt möjligt att konvertera PS3-spel till den. Spel som BioShock, ett riktigt Assassin’s Creed och, säg, Gran Turismo 5. Vita fick ett helt eget Uncharted, visserligen. Vilket var det sämsta i serien. Och förstås mästerverk som Tearaway, Little Big Planet och übersnygga Killzone: Mercenary. Men det räckte inte.

Och plötsligt fanns där – ingenting. Sony drog ur proppen, slutade prata om PS Vita på E3 och i sin PlayStation-reklam, låtsades nästan att den inte fanns. Det fortsatte att släppas japanska spel i flera år, och gör det fortfarande, men i väst var loppet definitivt kört.

Därutöver ska vi inte underskatta hur tufft det är att uthålligt konkurrera med en gigant som Nintendo. De fick en tuff start med 3DS, men en prissänkning senare kom försäljningen igång och har sedan dess trummat på. Med ett massivt tredjepartsstöd som PS Vita aldrig riktigt fick och, förstås, med helhjärtat stöd från Nintendo själva.

Nintendo har med Switch visat vad bra hårdvara ”on the go” kan göra för spelkänslan. PS Vita hade potential att bli den bästa dedikerade bärbara spelenheten någonsin. Denna potential blev emellertid aldrig uppnådd. Sony gav upp för tidigt.

(Visited 33 times, 1 visits today)