Välj en sida

Den döende detektiven avslutar filmatiseringen av Leif GW Perssons romantrilogi Välfärdsstatens fall. Det blev en värdig avslutning med Rolf Lassgård i sitt esse.

Trots sitt allvar hade Den döende detektiven tidvis ett lättare tonfall än både En pilgrims död och Den fjärde mannen. Vi följer Lars Martin Johansson efter att han drabbats av en stroke. Kampen mot en kropp som inte lyder och för att upprätthålla något slags manlig värdighet för Lassgård med precision och skärpa. Han är oerhört övertygande i varje scen.

Desto plattare är det bland sidorollerna. Helena af Sandeberg och Alexej Manvelov är båda bra, men övriga roller är lättglömda. Medan En pilgrims död och Den fjärde mannen hade mycket starka och trovärdiga sidokaraktärer är fokus i Den döende detektiven helt och hållet på Rolf Lassgårds karaktär. På gott och ont. Å ena sidan får vi en förstklassig skådespelarprestation av Lassgård att njuta av i de flesta scener. Å den andra blir ensemblen lite väl smal.

När tidigare serier hade oerhört starka biroller och fina prestationer från alla inblandade, hamnar vi här i ett läge där endast tre eller fyra personer bär hela berättelsen. Denna gång finns det heller inget autentiskt fall knutet till intrigen, som Palmemordet och ockupationen av den västtyska ambassaden i tidigare filmatiseringar.

Filmatiseringen av Leif GW Perssons böcker har hållit genomgående hög kvalitet. Jag kan tycka att Den döende detektiven, trots att jag gillade den skarpt, var något svagare än tidigare delar. Väldigt opolitisk och rätt odramatisk.

Medan jakten på Palmes mördare och lösandet av mysteriet med ”den fjärde mannen” var nervpirrande och överraskande, blir här avslöjandet av en pedofil och skapandet av en stigande hämndkänsla hos tittaren, rätt förutsägbar.

Summa summarum har En pilgrims död, Den fjärde mannen och Den döende detektiven varit utmärkt svenskt drama. Gärna mer sånt.

(Visited 24 times, 1 visits today)