Hösten är som alltid sprängfull av stora spelreleaser. Men när jag ser listan över de spel som släpps till PlayStation 4 och Xbox One är det faktiskt inte så många som jag finner oerhört intressanta att jag måste hänga på låset.
Där finns förstås Cuphead och Wolfenstein II: The New Colossus. Men i mina ögon desto fler som faktiskt mest är en axelryckning.
Assassin’s Creed Origins
Jag var oerhört imponerad av det första Assassin’s Creed när det släpptes 2007. Grafiken, friheten att kunna ta sig upp på varje byggnad och torn och de fantastiska miljöerna satte vad som kändes som en ny standard. Men särskilt kul att spela var det aldrig. Detta har tyvärr inte ändrats då formeln förblivit i stort sett intakt. Assassin’s Creed Origins ser jättefint ut. Men det kommer sannolikt inte vara ett dugg roligt.
Call of Duty WW2
Call of Duty har hittat sin egen nisch i FPS-genren. Efter en rad framtidsinspirerade krig återvänder serien till andra världskriget. Vi har att vänta ännu ett svulstigt och patriotiskt äventyr där kriget åter igen skildras ur ett västerländskt perspektiv. Kanske har slutsatsen dragits att det är så här ett krigsspel ska se ut om det ska sälja. Men jag skulle så väldigt gärna vilja se en modigare skildring (varför inte från rysk eller tysk sida på östfronten?) än ännu ett spel som det praktiskt taget går tretton på dussinet.
Destiny 2
Jag köpte PS4-bundlen med Destiny. Mer för att få den vita konsolen än för spelet, om sanningen ska fram. Men efter att ha spelat Halo sedan 2002 var jag helt klart nyfiken på vad Bungie skulle lyckas med när de nu gav sig i kast med ett helt nytt varumärke. Min besvikelse gick knappast att ta miste på. Själlöst, enahanda och utan något nytt och spännande var Destiny det årets största besvikelse för mig. Sedan dess har spelet utvecklats och blivit bättre, har jag förstått. Men mitt sug efter Destiny 2 är obefintligt.
Sonic Forces
I somras släpptes det bästa Sonic-spelet på över 20 år. Sonic Mania har hyllats av både recensenter och spelare. Segas stora satsning i år är emellertid Sonic Forces, ett 3D-Sonic som ser ungefär ut som dessa spel har sett ut under hela 2000-talet. I bästa fall kan detta bli ett nytt Sonic Generations, som åtminstone var halvbra genom att det blandade 3D och 2D. I sämsta fall blir detta ännu en menlös soppa som visar att Sonic hör hemma i 2D och ingen annanstans.
Super Lucky’s Tale
Om det är något som Xbox har lidit brist på ända sedan starten för över 15 år sedan är det plattformsspel. De försök som har gjorts har varit allt från undermåliga till genomsnittliga. I november är det dags för något så ovanligt som ett exklusivt plattformsspel till Xbox One. Jag vill verkligen ha fel här, men inget av det jag har sett hittills tyder på att Super Lucky’s Tale är något annat än en väldigt medelmåttig plattformare utan egna idéer. Det kan dock hända att jag faktiskt köper det ändå.