Semesterperioden är över och vi går in i en mörkare, blåsigare och kallare årstid som kallas hösten. Det är nu allt tar fart igen. Nu börjar vi närma oss lanseringen av de stora och påkostade spelen och filmerna. Något behövs onekligen för att trösta oss över faktumet att sommaren är bortflugen.
I väntan på att familjen utökas försöker jag spela så mycket det går just nu. Efteråt vet man aldrig när det finns tid eller ork. Det varvas mellan Forza Horizon 3, Dreamfall Chapters, Dead Rising 4 och Sonic Mania.
Fyra mycket olika spelupplevelser, minst sagt, som visar på variationen på dagens spelmarknad. Men också på att vi inte har fått så mycket nytt eller omvälvande så långt under den här generationen. Det är främst frågan om uppföljare eller nya spel som påminner väldigt mycket om de gamla.
Förra generationen var, vill jag påstå, mer innovativ. Även om vi bortser från de rent spelmekaniska innovationerna i form av rörelsekänsligt spelande (Wii, Kinect och Move) såg vi en utveckling av spelmediet genom storslagna och fräscha spelupplevelser som BioShock, Mass Effect, The Last of Us, Uncharted och i viss mån Assassin’s Creed (även om det inte dröjde länge för den serien att stagnera på alla sätt förutom i rena försäljningssiffror).
Det är lätt att glömma att mycket av det vi spelar i dag föddes under Xbox 360- och PS3-eran. Denna generation är försiktigare. Vi har fått uppföljare till redan välbekanta varumärken, och massor av nyutgivningar av spel från förra generationen, men inte mycket som är helt nytt. Destiny är populärt men kan inte sägas bryta någon direkt ny mark.
Numera tar AAA-spel evigheter att utveckla, och vi väntar på spännande nya spel som Detroit: Become Human, Days Gone och Sea of Thieves. Men annars? Inte mycket som är jättespännande. Anthem ser bedårande ut men jag tror att det kommer landa ungefär där Destiny landade.
Inte heller Nintendo gör egentligen någonting nytt med Switch. De har bakat ihop Wii U med sina framgångar från den bärbara spelmarknaden och släpper nu sina mest omtyckta spel till ett och samma format.
Det här betyder inte att den här generationen på något sätt är dålig. Den är tvärtom oerhört stabil, och jag tror att jag för närvarande slår rekord i spelinköp. Men den lyfter inte. Den överraskar inte.
Mest verkar utbudet till Xbox One ha stagnerat. Hoppet om att Microsofts konsol plötsligt ska få en hel drös med exklusiva och spännande första- eller tredjepartsspel är i princip ute. Det kommer bli mer Halo, mer Forza (Forza Motorsport 7 är det fjärde Forza-spelet till konsolen på lika många år), mer Gears of War och givetvis vad Rare än företar sig framöver.
Tur då att vi har indiestudiorna. Jag tror att vi när vi tittar tillbaka på den här generationen kommer att kunna konstatera att vid sidan om väntade storspel som Uncharted 4, The Last of Us: Part II och Metro Exodus är det spel som Inside, Firewatch och What Remains of Edith Finch vi lär minnas med mest värme. Spel som berör och som gör något vi inte riktigt sett förut på samma sätt.
Nej, nu ska jag försöka hinna med Titanfall 2 och Gears of War 4 också. Medan tid är. Kanske kan något av spelen få tillbaka mitt förlorade intresse för FPS-genren.