Välj en sida

Sonic the Hedgehog har varit en tragisk historia under hela 2000-talet. Det var som om det som en gång gjorde Sonic så populär och bra glömdes bort. För att nå fornstora dagar krävdes ett samarbete mellan Sega och hängivna fans. Resultatet blev Sonic Mania, det bästa Sonic-spelet på över 20 år.

I åratal har Sega lovat att ”gå tillbaka till rötterna”. Det vi har fått är absurditeter som Sonic the Hedgehog (2006), Sonic Unleashed och senast Sonic Boom till Wii U och 3DS. Spel som ur alla objektiva vinklar var ren och skär dynga.

När jag nu sitter här och spelar ett spel som ser ut som ett 20 år gammalt Saturn-spel i 2D får jag bekräftat för mig själv att det är precis detta spel som har saknats. Det är detta som fansen har velat ha hela tiden.

Sonic Mania kan kallas en mash-up, ett slags super-remix av gamla och nya banor. Men det är mer än så. De klassiska banorna ser bättre ut med större skärpa och mer djup, och framför allt har de fått en delvis ny bandesign. Sonic har därutöver begåvats med både en ny förmåga och ett smidigare rörelsemönster.

Den som kan spela Chemical Plant Zone i sömnen kommer att springa in i fiender här, för den är inte identisk med originalet från Sonic 2. Just denna älskade bana har faktiskt utvecklats en hel del, och bossfajten i slutet av akt 2 fick åtminstone mig att le med hela ansiktet.

Studiopolis Zone är snygg och sprudlar av glädje och fantasi.

Utvecklarna har plockat det bästa och smartaste från fem gamla spel och klippt och klistrat för att förfina och göra gamla banor som nya.

Nya banor finns som sagt också. Allra bäst är Studiopolis Zone, som tar ut svängarna och konkurrerar med de allra bästa banorna i Sonics historia.

Detta är därför inte bara en hyllning till de gamla Mega Drive-klassikerna, det är en varm omfamning av oss fans som så länge bönat och bett om ett riktigt Sonic, en riktig uppföljare. Egentligen är det märkligt att det dröjde så här länge innan Sonic Mania blev verklighet.

Inte bara de gamla klassiska banorna som har fått sig en ansiktslyftning, även bossfighterna har gjorts om. I stället för att bara förfina redan existerande bossar har de valt att slänga in helt nya. Dessa är dessutom ofta bättre än de gamla, och imponerande fantasifulla.

Jag dör och dör. Antingen är det min ringrost som talar eller så är Sonic Mania lite svårare än de äldre spelen (banorna är definitivt längre). I vilket fall kämpar jag envetet vidare.

Det är sällan kontrollen sviker, men det händer att jag svär över bristande precision i vissa bossfajter. I slutändan är det petitesser i ett spel som är snudd på mästerligt. Jag inser dess styrkor när jag förstår att de inte har särskilt mycket alls med nostalgi och barndomsminnen att göra. Ett bra spel är, som det brukar heta, alltid ett bra spel.

Sonic Mania är spelet jag väntat på sedan 1994. Det kan ses som det slutliga beviset på att Sonic passar bäst i 2D, och att spelen som Sonic Team gjorde för över 20 år sedan är historiska klassiker som håller än i dag.

 

+ Bandesignen har utvecklats
+ Den tajta kontrollen är tillbaka
Fantastisk musik och ljudbild
Bossfighterna!

– De blå sfärerna skulle ha varit riktiga bonusbanor
– Tails hade gärna fått vara lite mer självständig den här gången

 

Betyg: 9/10
(Format: Xbox One, PS4, PC, Switch)

(Visited 75 times, 1 visits today)