Något historien lärt oss är att det är notoriskt svårt att spå framtiden. Nu när Nintendo Switch rullar fram i en framgångsvåg över världen har jag fått anledning att klia mig i huvudet och ifrågasätta mina tidigare förutsägelser (eller gissningar).
I ett antal inlägg, men kanske framför allt i ett på Loadingbloggen med rubriken ”Nintendos sista konsol” (ja, rubriken blev bättre utan ett frågetecken), har jag uttryckt mig skeptiskt kring Switchs chanser att bli en kommersiell framgång utanför Japan.
Jag hade en rad argument för min skepsis:
Switch är dyr. 3500 kr utan spel är mycket för en i grunden bärbar spelenhet, särskilt när konkurrenternas konsoler kostar en tusenlapp mindre inklusive spel.
Switch har begränsat tredjepartsstöd. Giganter som EA och Ubisoft har hittills mest utannonserat ett pliktskyldigt stöd.
Switch har mycket begränsat internminne. Denna begränsning gör det problematiskt att konvertera större AAA-spel.
Online. Nintendo har fortfarande ingen onlinelösning som på allvar kan konkurrera med Xbox Live och PSN.
Begränsat spelutbud från start. De tre största spelen i lanseringsfönstret är två Wii U-konverteringar och en ”halv” uppföljare till ett Wii U-spel.
Switch har väldigt dyra tillbehör. Slutkostnaden för en Switch blir ansenlig om du samtidigt vill ha en mer traditionell handkontroll.
Det sistnämnda var kanske inget tungt argument. Men de övriga fem trodde jag skulle hålla tillbaka potentialen för konsolen långsiktigt. Att Switch har rusat ut ur startgroparna har därför förvånat mig lite. Att den skulle lyckas i Japan var rätt väntat. Här finns allt japanerna gillar (spelen och portabiliteten) och givet framgångarna för 3DS i öst vore det snarast överraskande om inte många av dem köpte Switch.
Att så många européer och amerikaner har hängt på låset för att köpa en Switch har däremot överraskat mig. Det är förstås på tok för tidigt att utnämna Switch till en ny Wii, men de små tecknen på att något rätt stort är på gång finns där. Och då tänker jag inte på försäljningssiffror.
Dessa tecken är subtila men påminner mig ändå om tiden då Wii framgångsrikt bröt sig in i mainstreampublikens bubbla. Tecken som att folk i ens Facebookflöde som inte är traditionella gamers skriver att de köpt en Switch till sina barn efter månader av tjat. Eller att jag hör Switch nämnas på arbetsplatsen när folk står och pratar vid kaffemaskinen.
Kanske är det fel att se PS4 och Xbox One som konkurrenter till Switch över huvud taget. De är trots allt väldigt annorlunda plattformar och jag föreställer mig att de attraherar olika målgrupper än Nintendos alternativ. Switch är förstås till för den som inte kan leva utan Nintendos spel, men den har också något som Wii U aldrig hade och som jag blir alltmer övertygad om är en viktig komponent för att lyckas på dagens marknad: enkelhet.
Wii levde på att den var enkel att förstå. På några få sekunder begrepp vi vad som var grejen med Wii. Kinect hade samma attraktionskraft (därmed inte sagt att alla spel som utnyttjade tekniken gjorde spelandet ett dugg enklare). Med Wii U lyckades Nintendo krångla till både tekniken och budskapet så pass att det stötte bort folk. Microsoft gjorde något liknande med Xbox One i början – med nya Kinects röststyrning och att ”snappa” mellan spel och TV ville de lösa ett problem som ingen ens ansåg behövde en lösning.
Med PS4 satsade Sony på enkelhet. En väldigt traditionell konsol med en traditionell handkontroll. Visst, där finns både en kamera och en VR-hjälm för den som vill. Men du måste inte. Switch har visserligen sina Joy-Cons med så kallad HD-rumble. Men det är inte därför folk köper den utan för portabiliteten. Att kunna spela ett AAA-spel hemma och ta med sig denna upplevelse på bussen till skolan eller jobbet är en både enkel och rätt genial affärsidé.
Jag vill inte påskina att enkelhet är det enda som spelar roll. Självfallet är spelen väldigt viktiga, men som bland annat releasen av PlayStation 2 och 4 visade behövs inte alltid galet bra och efterlängtade spel direkt från start för att intresset ska nå kokpunkten. Att The Legend of Zelda: Breath of the Wild direkt på lanseringsdagen hjälpte Nintendo väldigt mycket är dock obestridligt.
Inget av mina argument mot att Switch skulle lyckas var objektivt felaktiga. Men de var förstås baserade på förutsättningen att andra resonerade som jag. Vi människor värderar saker väldigt olika. Det som jag ser som dyrt respektive prisvärt behöver inte alls vara det för en annan. Det som är ett behov för vissa, som att spela på bussen, behöver inte locka andra.
Nintendo har en tydlig strategi: de släpper en spelenhet till ett relativt högt pris och avser att hålla detta pris uppe i flera år (så har de jobbat sedan Wii). De släpper nya spel i sina mest kända varumärken, vilket betyder att antalet spel är rätt få men tillfredsställer precis det kunderna efterfrågar. Och de skapar spel som i många fall är av en sort som går att spela om och om igen (tänk Mario Kart 8 och Splatoon). Detta är inte spel som spelas en gång för att läggas åt sidan. På så vis får de längre livslängd, vilket gör att det inte krävs nya spel varje vecka.
Det är spännande att vi i ännu en generation har denna bredd i utbudet. Här finns något för alla, och det kan inte vara dåligt för någon om vi har tre livskraftiga plattformar att välja på vid sidan om allt som erbjuds på mobilsidan. Framgångarna för Switch så långt är bara att applådera.