Att flytta är inte bara ett sätt att ta steg framåt i livet. Det möjliggör också för oss att titta bakåt, rensa och göra ett bokslut av det förflutna. Såväl bland prylar som minnen.
Polygons Ben Kuchera har skrivit en lite annorlunda text (för att vara publicerad på en spelsida) om hur hans hela spelsamling blev stulen strax efter att hans flickvän lämnat honom och att han efter att ha samlat på sig nästan hela samlingen en gång till nu bestämt sig för att sälja alltihop. Med fru och barn finns det helt enkelt inget engagemang längre.
Kucheras text fick mig att fundera över mitt eget spelintresse, min spelsamling och det nya livet som husägare och blivande förälder. Samlingen, som är betydligt mindre än Kucheras, har aldrig varit helt uppackad någon gång utan alltid funnits utspridd och delvis undanstoppad i något förråd.
Vi tenderar att ha en emotionell koppling till våra prylar. Det kan handla om leksaker från barndomen, en tavla, ett litet föremål som minner om en särskild person eller händelse. När anhöriga försvinner är dessa små saker ofta det enda vi har kvar. För mig är spelsamlingen ett slags kalender över min egen livshistoria.
När jag nu efter den senaste flytten för första gången får möjlighet att packa upp min blygsamma spelsamling och placera den på ett och samma ställe öppnas också dörrar till det förflutna. Ur kartongerna strömmar minnen och återblickar från livet fram till i dag. Varje spelkonsol markerar en sorts episod. Eller en akt, för att tala med Sonic. De löper genom mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet, studenttiden och upp i vuxen ålder. Genom mörka tider och ljusa. Genom tragedier och fantastiska ögonblick.
Där finns mina första suddiga minnen av spel, händelsevis på en Commodore 64. Jag kan inte ha varit mer än sex år gammal när jag såg Test Drive i rörelse. Där finns också minnet av hur mitt spelintresse tog fart på allvar när jag spelade Altered Beast och Sonic the Hedgehog på Mega Drive. Min storebrors spelande hade börjat redan med Master System. Varför han trotsade omgivningen och köpte en Sega-konsol i stället för Nintendos betydligt mer populära NES får jag aldrig veta eftersom han är borta sedan många år. Men hans val, vad det än grundades i, kom att styra mitt spelintresse under 15 års tid.
Jag minns högstadiet genom min Saturn. Vi försökte förgäves klippa in Saturns rymdmenu (som fanns i bakgrunden när man spelade musik) i Skol-TV. Spelintresset dippade något, och det är oklart om det hade att göra med att jag som Sega-fanboy befann mig i en jobbig situation under PlayStations glansdagar eller om det bara var tonårstiden som upptog tankarna med annat. Spel som Sega Rally, Nights Into Dreams, Tomb Raider och Resident Evil höll mig i alla fall hyfsat sysselsatt.
Gymnasietiden och de första studentåren ägnades åt Dreamcast, mina bästa spelår dittills. Fortfarande var pengar det största bekymret. Sedan kom Xbox och snart var det inte främst pengar utan utrymme som hindrade mig från att köpa det jag ville ha. Så har det förblivit.
Detta skulle förändras när vi flyttade in i huset. Nu finns alla spel uppackade, och de första konsolerna har fått en plats i en glashylla. Temporär, visserligen, eftersom de montrar jag tänkt använda ska vara betydligt större och ännu inte har inhandlats. Men det ger ändå en fingervisning om hur det är tänkt att se ut.
Jag står och betraktar hyllan och dess innehåll. Det jag ser är en liten början på den där inglasade spelsamlingen jag suktat efter i över ett decennium och som blivit alltmer konkret i huvudet; en komplett europeisk Dreamcast-samling med de flesta japanska specialutgåvorna av både spel, konsoler och tillbehör. Och lite annat smått och gott som jag kommit att tycka om genom åren; lite Xbox här, lite Gamecube där, och givetvis en drös av Sega-relaterade prylar.
Den där glädjen över att ha ett eget rum till alla prylar har ännu inte infunnit sig fullt ut. Jag klurar över varför. Nu har trots allt några få av konsolerna fått en plats bakom glas, som planerat. Det finns en viss tillfredsställelse i detta, det ska inte förnekas. Men glädje? Nej. Snarare en märklig tomhet.
Kanske beror det på att det som en gång i tiden var så viktigt, närmast existentiellt, i dag bara är… prylar. Det viktiga finns ju runt omkring. Hemmet. Partnern. Relationerna. Och ändå, när allt var som mörkast var det faktiskt spelen och minnena de representerade jag nästan krampaktigt höll fast vid. Ty det var mina minnen, och de var inte nedsvärtade av det hemska som hänt runt omkring. Det fanns en genuin glädje i varje nytt inköp.
Dessutom började vägen till mitt nuvarande liv med en kinesisk kvinna någonstans i Guilins utkanter i Shenmue II. Mitt spelande har påverkat mitt liv på ett grundläggande sätt. Trots detta vågar jag i dag tänka tanken att i framtiden kanske fatta beslutet att sälja av allting som jag samlat på mig. En helt otänkbar tanke för något år sedan.
I takt med att livets prioriteringar ändras inser jag att alla vägar måste hållas öppna. Inte för att spelen och allt de representerar är eller har varit oviktiga. Utan för att det nu finns något som är så mycket viktigare.
Det skulle kännas lite som att bryta kontakten med en gammal god skolkamrat. Men som vi alla vet glider vänner inte sällan isär i takt med att livet tar olika vägar. Och det är helt OK.
Dessutom händer det ju faktiskt att den där vänskapen återupptas igen.
